Ny

Sådärja. Jag tröttnade på min gamla blogg, och så har jag ju inte skrivit i den sen i vintras, så det var dags för något nytt. Det är ju dessutom så mycket som hänt sen i vintras att jag på något sätt inte riktigt känner mig... likadan, som då. Jag är ju fortfarande jag, såklart, men något känns annorlunda. 
Min resa till Mexico och barnen jag lärde känna där är nog största anledningen till det. Jag lärde mig så mycket från dem. Om barn, om livet, om mig själv - mina drömmar, mina mål osv. Och att vara ifrån Sebbe så länge fick mig också att tänka och känna mycket. Omvärdera lite, liksom. 


Jag har även börjat inse att jag kanske utbildat mig fel för det jag egentligen vill jobba med - med barn, ute på fältet i tredje världen. Och det känns svårt att göra något åt just nu, så jag är lite förvirrad över det. För när jag var i Mexico med dessa underbara barn omkring mig hela dagen, kände jag en så stark kärlek till dem att jag blev ännu mer övertygad om att jag vill jobba med barn.  Men samtidigt kände jag också ännu mer än tidigare, att vad jag än gör i livet, vill jag göra det med Sebbe vid min sida. Jag var länge inställd på att göra det jag vill - "rädda världen" - oavsett vad jag får offra för det. Men när jag satt där i Mexico själv på kvällarna och saknade den här fina, underbara människan så att det gjorde ont i bröstet, så insåg jag ännu mer hur mycket jag verkligen älskar honom och att jag aldrig vill vara utan honom så länge igen. Jag tänker fortfarande inte ge upp mina drömmar - och han skulle aldrig låta mig göra det heller - men jag har ändå prioriterat om lite. Blivit mer villig att kompromissa. Jag kan jobba på andra sätt och ändå göra gott här i världen, om jag får vara med honom samtidigt. Och det känns fint, att vara så säker på någon och älska någon så mycket som jag älskar honom. 


Och jag saknar mina barn så mycket. Det är en annan sak som ändrats i mig. Jag har älskat på ett sätt som jag aldrig älskat innan. Jag har aldrig stått nära barn, aldrig verkligen lärt känna ett barn, så jag visste inte hur starkt man kan älska dem. Och det är en annan sorts kärlek än någon jag känt tidigare, det är viljan - behovet - av att ta hand om dem, att älska dem, att skydda dem. Och hjärtesorgen att jag inte kan. Det plågsamma i att åka ifrån dem. Jag saknar dem så mycket, och jag drömmer om dem ofta och vaknar med ont i hjärtat.  
Jag saknar dem inte bara för att jag vill ta hand om dem eller för mitt dåliga samvete - utan för vad de gjorde för mig. Vad de var för mig. För vi blev vänner, de gav mig kärlek - ovillkorlig kärlek som bara barn kan ge. 


Så nej, jag är inte riktigt samma person som innan jag åkte. Och det vore ju konstigt annars.