Det är Tolkiens fel

Nu var det längesen jag skrev. Jag skriver inget längre.
Jag skriver inga dikter, jag skriver nästan aldrig dagbok. 
Det är en ganska deprimerande känsla, att inte kunna skapa längre.

Det känns som att ju mer jag studerar, ju mindre kreativ blir jag.
Allt mitt fokus läggs på läsa vad andra har skrivit. Det känns som att jag knappt tänker ens längre.
Jag bara läser, stryker under, och försöker lägga på minnet. 

 Kanske Sebbe har rätt, att när det inte händer något så utvecklas man inte, och man tappar skaparlusten. Man har inget som inspirerar en till att skapa. 


Det är ett år sen vi var i Thailand nu, och jag längtar tillbaka. 
Jag längtar iväg. Till nya äventyr, nya platser, nya människor, nya utmaningar. 
Det känns som att just nu väntar vi bara. På att det ska bli november och vi kan åka. 
På att få leva - verkligen leva. 





Jag klandrar Tolkien lite för den där reslusten jag har, den där rastlösheten. 
Ändå sen jag var liten och läste Sagan om Ringen första gången, så har jag längtat. Bort.
Till en annan värld. Jag letade efter alver och hober i skogarna i Ljungby,
jag kände mig inte hemma i den här världen. 
När jag blev äldre slutade jag tro på sagovärlden, 
men känslan av att inte riktigt höra hemma har nog alltid funnits kvar. 
Den där längtan efter något magiskt. 
Och när jag reste till Asien första gången hittade jag det. Det finns magi i den här världen också, det finns sån otrolig skönhet och det finns så mycket som jag vill se. 
Jag är allra lyckligast när jag upptäcker något nytt. 
Det är då jag skriver dikter, och samlar alla mina tankar i dagboken.

 
Det är då jag verkligen, verkligen lever.