Jahopp

Fick antagningsbesked idag. Och så var den här dagen förstörd. 
Och förmodligen hela vårterminen. 

Dags att tänka om igen, alltså. 
Om jag inte kan bli det jag vill bli, 




vad ska jag då bli? 

Det här med att leva

Jag hade tänkt stanna hemma från föreläsningen idag för att hinna läsa ifatt lite i boken innan jag ska jobba. Men jag har vart så nere de sista dagarna, så jag får liksom inte ro att sätta mig ner och läsa om lingvistik. 


En jag kände lite grann i Malmö dog i helgen. Jag kände inte henne så bra själv, men hon var en av mina kompisars bästa kompis, och bara 24 år gammal, så det känns såklart sorgligt. Att man kan leva ena dagen, ha framtidsdrömmar och en massa planer, och nästa dag är man bara död. Det får en att tänka lite. På vad som är viktigt i livet, vad jag är tacksam över, vad jag vill göra med mitt liv osv. Man vet aldrig när det kan ta slut. Samtidigt kan man ju inte gå omkring och vara rädd för att dö, men man borde verkligen uppskatta livet mer. Jag borde lära mig att leva mer i nuet och uppskatta nuet och inte bara längta till något längre fram, till exempel. Samtidigt som jag tror att tankar på döden osv. får mig att känna mig lite stressad, för det är så mycket jag vill hinna med innan det är min tur. Men jag behöver lära mig lägga de tankarna åt sidan och hitta ro i vardagen.

Hur man nu gör det. 

Kocko

Jag satte mig för en stund sen för att kolla upp lite fakta om adoption. Inte för att det är något vi överväger just nu, utan för att jag helt enkelt känner att om jag överhuvudtaget vill ha barn i framtiden, så vill jag adoptera. Jag känner inte att jag måste föra vidare mina gener eller vill ha en liten mini-tove eller liknande. Det finns så många barn i världens om saknar föräldrar. 

Men det går inte, visar det sig. Jag får inte lov att adoptera. För jag är bipolär. 
När jag insåg det blev jag mer ledsen än jag väntat mig, eftersom jag som sagt inte är säker på att jag vill ha barn alls. Tydligen så vill jag det, eftersom tanken på att inte kunna få ett gjorde mig ledsen. Kanske snarare tanken på att någonting ska kunna hindra mig. 
Jag förstår ju tanken bakom såklart - att man ska vara psykiskt stabil om man ska ha barn. Men jag är lika stabil som någon annan om jag tar min medicin. Och det gör jag ju. Den är jag fast med hela livet. Och tydligen gör det mig till en olämplig förälder. 


Så jag bröt ihop och började gråta, och Sebbe kom in och frågade vad det var med mig. Så jag snorade fram att vi inte kommer få lov att adoptera, och att han kommer lämna mig i framtiden för någon yngre brud som kan/vill få barn. Men som tur är har jag världens bästa pojkvän, som höll om mig, pussade på mig och intygade mig att han inte kommer lämna mig. Och när jag tjöt att jag inte vill vara kocko längre, sa han att då hade jag ju inte vart hans lilla Tove. Att det trots allt är en del av mig och att han älskar mig för den jag är. 

Så nu känns det lite bättre. Jag är fortfarande ledsen, men jag har ju världens finaste pojkvän som tar hand om mig. Så länge jag har honom, så kommer allt bli bra. 


 

Bara lite till

Fått tillbaka resultatet på de två senaste tentorna och det gick över förväntan. VG på psykologitentan (vilket känns bra, för vi har samma lärare i en av de pågående kurserna), och G på AI-tentan. Jag brukar vanligtvis inte vara så nöjd med ett G, men jag blev överlycklig. AI-kursen var det tråkigaste jag någonsin gjort och det var en enorm sten som lyftes från mina axlar av att slippa göra omtenta. Trots att jag var sjuk, hade dundrande huvudvärk och mådde illa blev det glädjetjut och vild dans av ren lycka när jag såg resultatet. Jag är så grym. 


Det är ju bara synd att man inte får njuta särskilt länge. Nu sitter jag med filosofi-tenta. Jag hatar filosofi. "Är stolen verkligen blå, eller tror vi bara att den är blå?" VEM FAN BRYR SIG?? 

Men jag trodde ändå tentan skulle bli rätt soft. Att jag skulle kunna ta ett par glas vin och liksom flumma ut lite - för det fina med filosofi är att man kan aldrig ha fel. Filosofer kan bara sitta i sin fåtölj, dra sig skägget och tycka massa saker. De behöver inte bevisa dem, det ingår liksom inte i filosoferandet. De behöver bara tänka. Och om någon skulle motbevisa dem, så kan de bara säga "men vem säger vad som är rätt och fel? Det kanske inte finns något rätt och fel". Så de kan aldrig ha fel. Awesome. Jag borde bli filosof. 

Men tentan däremot, var dödstråkig. "Vad tycker gubbe blabla om moral?" Då måste jag ju leta i alla artiklar och vaska fram med gubben med skägg tycker om moral och emotioner och varför. Istället för att få reflektera lite själv över "vad är egentligen moral". Det hade vart mycket roligare - och bättre, för då hade jag ju egentligen inte kunnat ha fel. 
Men istället måste för förstå och förklara krångliga teorier. Inga glas vin för mig inte. Suck. 


Jag får trösta mig med att snart, snart är kursen över. "Bara" tre tentor kvar, som alla ska vara klara till mitten av december. Och sen - förhoppningsvis - kommer jag in på socionomlinjen och kan börja om med mitt studerande, från scratch. Tre och ett halvt år till. Men det kommer det vara värt - för då läser jag något jag vill läsa och är intresserad av. Något som kan hjälpa mig att nå mina mål. 


Det är bara att stå ut liiiite till. Bara lite till. 

Vilopauser

I dessa tider av skolstress (som vi inte ska gå in på närmare nu, då det bara kommer göra mig upprörd) och Sebbes sjukskrivning, så behöver man ibland andas lite också och koppla bort all stress. Så igår skolkade jag från skolan och vi tog sovmorgon båda två, gjorde god frukost och åkte sen in till stan. Jag hade tänkt att vi skulle på Världskulturmuseet, men vi hamnade istället på Universeum. Vilket också var kul, för vi älskar regnskogen (ååh dessa minnen från Bali) och så finns det andra roliga grejer att testa. Vi var inne på "kriminal"utställningen, där vi bland annat testade att göra ett lögndetektortest. Det gick inget vidare. Jag frågade Sebbe om han älskade mig, han svarade ja - men lögndetektorn hävdade att han ljög. Hmpf. 

Sedan gick vi vidare till Pasta Etc. och åt god god mat (som redan var betald via billigt erbjudande på Groupon). Och sedan gick vi på bio - Breaking Dawn 2. Sebbe var väl inte överförtjust över mitt val av film, men han klagade inte allt för mycket :P 

Så igår var en väldigt bra dag. En dag att bara släppa allt annat en stund och leva i nuet. 
I natt drömde jag däremot att vi fick tillbaka resultaten från salstentan (vilket vi skulle fått i går, men inte fick) och att jag fick 11 poäng - ett från godkänt. Hoppas inte jag får det i verkligheten - skulle kännas bättre att få ett jättedåligt resultat än att ha vart så nära att få godkänt. Men vi får tydligen se det efter helgen.


Nu borde jag fortsätta läsa om hur minnet fungerar. Och sen ska jag åka till jobbet. 

Tillbaks till verkligheten.

Allt jag har att säga idag...

Längtan

Det är inte konstigt om man längtar bort när det är sånt här väder... 
Men det känns som att jag (nästan) alltid längtar bort. Eller i alla fall som att jag alltid längtar efter något. Vad detta "något" är, är lite svårare att definiera. Ibland längtar jag till något i framtiden, ibland längtar jag tillbaka till något som varit. Men jag längtar alltid. 

Det är inte det att jag är missnöjd där jag är, det är inte det det handlar om. Jag är lycklig, jag har en underbar pojkvän, fina vänner och fantastisk familj, jag har en urmysig lägenhet och även om jag inte riktigt trivs med det jag pluggar för tillfället, så är klassen jättego och jag har fått kompisar att hänga med där. Så det är absolut inget fel på mitt liv. 

Men ändå finns den där naggande känslan i bröstet, den där lilla rösten i bakhuvudet, som ändå vill iväg. Någonstans. Vart som helst. Jag längtar efter äventyr, efter sandstränder, efter korallrev, efter regnskog, efter berg... Och jag längtar väldigt mycket efter mina barn. SOM jag längtar efter dem. Jag har drömt om dem mycket det sista, och vaknar med en värkande längtan i bröstet. Det går liksom inte att förklara, men det känns på något vis som en liten del av mig själv saknas. Jag var där så kort tid, och ändå förändrades jag på ett sätt jag inte räknade med. Jag skulle aldrig ta tillbaka det, men det gör ont ibland. Så just nu längtar jag mest efter dem. 


Det känns som att om jag så levde i hundra år skulle jag aldrig hinna göra allt jag vill, resa till alla ställen jag vill se. Jag vill se hela världen, men vem har tid eller råd med det? Och samtidigt känns det som att jag inte vill hamna i mallen. Det där med villa, volvo och ungar. Jag vill resa, det är en del av mig. Eller, jag vill att det ska vara en del av mig. Det är nog det jag längtar efter mest. 
Och visst, det ena behöver inte utesluta det andra, men jag undrar ibland om jag någon gång kommer sluta vara så rastlös att jag liksom kan "slå mig till ro". Fast man kanske blir av med det där med åren? Blir lite lugnare. Eller bara accepterar läget som det är? 


Jag har nog alltid varit en drömmare. Vilket kan vara bra, för det ger mig mål. Något att sträva efter. Men ibland kan det vara jobbigt också, för det kan få vardagen att kännas så grå emellanåt. 


Äsch. Kanske det bara är regnet som får mig att bli lite deppig, ändå...

 

Röj

Anledningen till att jag inte skriver är nog att jag blivit beroende av Röj. Ja, ni vet spelet där man ska undvika rutorna där det finns minor. Och anledningen till det, är att min AI-lärare sa att om man är bra på röj så är man bra på logiskt tänkande. 

Men trots att jag spelat röj varje dag de senaste typ tre veckorna, så tror jag inte mitt logiska tänkande blivit särskilt mycket bättre (fast röj har jag börjat bli ganska bra på). Vi hade sals-tenta igår, och jag tror det gick lite så där lagom åt helvete. 
Ändå skönt att ha det avklarat, för stunden. Omtenta lär det ju bli, men den kan vi undvika att tänka på ett litet tag... 


Här i lägenheten börjar vi göra oss mer och mer hemmastadda. Vi köpte målarfärg för 4000 (!!) kronor, för vi fick för oss att måla både tak och väggar i köket och vardagsrummet. Så här har varit kaos i en och en halv vecka, med kartongpapper på golvet, färg överallt, färgburkar, rollers och allt utspritt överallt. Idag bestämde jag dock att vi nog är färdiga. För den här gången i alla fall.
Så jag har fyllt fem sopsäckar med skräp. Nu ska jag bara orka gå ut och slänga dem med. Håhå. Och få bort alla färgfläckar från golvet.




Men först ska jag nog spela röj...  

Nope

Jag.Vill.Inte.Skriva.Tenta.

Vårt nya hem

Nu är vi alltså inflyttade i vårt nya hem. Fast det känns inte riktigt så, än. Som vårt hem, alltså. Vi har inte riktigt vant oss vid att den här stora, tvåvåningslägenheten är "hemma". Och så har vi ju inte fått i ordning allt än. Vi ska till Ikea och Chilli någon dag och köpa lite saker som saknas, som en eller två nya bokhyllor, häng-anordningar till vår walk-in-closet m.m. När allt är upp-packat och på sin plats, så kommer det nog kännas mer hemma. 
Men vi har ändå fått rätt bra ordning. Fina Robin stannade kvar i lördags och söndags och hjälpte oss att sätta ihop matbordet och stolarna och inreda lite i vardagsrummet, dvs. bestämma hur vi skulle ha vår soffgrupp. Helt galet att vi får plats med en hel soffgrupp och det känns ändå inte litet eller trångt. 
Kanske är det lite det som gör att det inte riktigt känns som hemma än, det är så stort. Som Sebbe sa, det känns nästan mer som att vi är bortresta någonstans. 

Men allt kommer bli bra, när vi vant oss. Just nu känns det lite overkligt, att vi lyckats få tag på den här lägenheten. Att den är vår. Att vi bor här. 


Längtar tills vi fått i ordning, målat om väggarna så de ser lite roligare ut och fått upp tavlor osv, så att vi kan ha inflyttningsfest och jag kan få visa upp lägenheten för alla. 


Och Sandra, du kommer väl ihåg att du har lovat mig att hjälpa till att måla? :p 

25

Så var man 25. Känner mig inte särskilt mycket äldre än förra veckan. Det är skönt att slippa den där åldersnojjan som vissa tydligen känner vid den här ålder. Snart-trettio-och-halvvägs-till-femtio. Kanske för att jag inte vill ha biologiska barn, så jag känner inte den här måste-bli-mamma-innan-trettio stressen heller. Det är faktiskt rätt skönt. 

Min 25årsdag startade med mysig frukost i stan med min kära syster och systerdotter. Sedan mötte jag upp Robin och vi åkte hem och väntade på att sofforna skulle levereras. Och sedan kånkade vi soffor i en massa trappor. Huvva. Det var bara fåtöljen som kom ändå upp dock, Sebbe och Robin fick ta sofforna sen. 
På kvällen gick vi tre och Hao såklart, på restaurang och åt god god mat. Sedan fick jag ett presentkort på en nattfisketur av min kära pojkvän. Som dock fick avslöja att det var ett prank för jag såg så ledsen och besviken ut att han inte kunde hålla sig, haha. 
Istället var överraskningen att vi skulle åka till Gamlegård över helgen. Mycket bättre :)

På bussen på väg dit dagen efter hoppade Hao och Robin fram när vi var nästan ända framme. Härlig överraskning :) Och sen tillbringade vi helgen i detta hus som tillsammans med sitt lilla båthus och strand är mitt paradis på jorden. 




Idag har jag suttit i telefonkö hela morgonen. Jävlar vad mycket saker det är att fixa inför en flytt.Säga upp el, bredband, skaffa ny el och nytt bredband, adressändra, hyra flyttbil... Gah. Har inte ens hunnit äta frukost än. Och det är mycket mer som ska göras idag. Ska besöka nya lägenheten och få en liten rundtur till tvättstuga, soprum, förråd.. Packa ner mer grejer, städa om jag hinner och sen jobba. Och så borde jag plugga. 

Men det orkar jag nog inte. 


 

Flyttförberedelser

Allt går framåt så snabbt. Inte på ett dåligt sätt, inte alls. Men ibland undrar jag vart tiden tar vägen. Försöker stanna upp och bara andas lite. Jag fyller 25 i morgon. Hur gick det till, liksom? Jag var ju 22 nyss. Och idag ska vi till Balder och skriva kontrakt på nya lägenheten. Först då, när jag skrivit min (riktigt fula) signatur på pappret, då kommer det kännas på riktigt. Då kan jag börja ringa runt och säga upp telefon/internetabonnemang, elavtal etc. Det där med att leta upp nya, billigare alternativ, det lämnar jag åt min kära pojkvän. 

Igår tog vi med alla presentkorten jag fick av fina släkten i födelsedagspresent och åkte till Kållered och rotade runt bland alla fina saker på Chilli och Ikea. Vi hittade massa fint, men det enda vi köpte igår var matbord och fyra stolar - för endast 700 kronor sammanlagt. Inte helt illa. Vi tittade också på en bokhylla, en ny säng och nytt soffbord, och en fin liten byrå på Chilli, men det får vi köpa när vi har flyttat in och kan se var saker och ting skulle passa och tagit lite mått och så. Men nu har vi alltså köksmöbler, och de nya sofforna anländer i morgon. 

Tänk att man kan bli så lycklig av möbler. Jag har nog blivit gammal, trots allt...

 

Öppet brev till migrationsverket

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/sydnytt/overgiven-baby-hotas-av-utvisning


" Övergiven, misshandlad och undernärd fick en 4 månaders flicka bo hos en familj i Broby. Två år senare vill Migrationsverket utvisa flickan från Sverige. Trots att ingen vet var hennes riktiga mamma eller pappa finns."


Detta är ju helt absurt. Det är så omänskligt och obegripligt att jag finner inte ord. Hur kan man anse att en tvååring som fötts och växt upp i Sverige, bör utvisas till ett land där hon aldrig varit och vad man vet inte har några släktingar? Ingen vet var hennes föräldrar befinner sig och även om man hade vetat det - hur kan man anse att de är lämpade att ta hand om Hadille? Hur kan en mamma som övergett sitt spädbarn och en pappa som misshandlat henne, anses som det bästa alternativet för barnet? Bara för att man fött ett barn, så gör inte det en till en förälder. En förälder blir man genom att ta hand om sitt barn, att uppfostra det, älska det, finnas där för det. Bara för att man fött ett barn behöver inte det betyda att man är lämpad att vara just förälder. 

Men i migrationsverkets iver att följa regeringens absurda lagar så anses inte fallet vara "ömmande". Att ett barn ska utvisas ensamt till ett främmande land anses vara "barnets bästa". Hur kan man som människa fatta ett sådant beslut? Hur kan man tro att det är för barnets bästa? Hur kan man med någon anständighet och skam i kroppen agera på detta sätt? 

Man kan inte bara skylla på regelverk. Man kan inte bara peka på någon annan och skylla ifrån sig. Du som medmänniska har ett eget jävla ansvar och jag vet inte vem som fattar dessa omänskliga beslut att utvisa småbarn och ensamkommande flyktingbarn till okända öden - men de personerna borde skämmas. Visst, det är regeringen med hjälp av miljöpartiet som stiftat dessa lagar och de här barnens lidande är på deras ansvar och kommer garantera dem en plats i helvetet. 

Men hur kan du som jobbar på migrationsverkat utföra deras smutsiga arbete? Hur kan du utvisa ett ensamt barn? Hur kan du sova på nätterna? Hur kan du se din familj i ögonen? 

Ni har uppenbarligen ingen skam i kroppen - men jag skäms för er skull. Jag skäms över att ni saknar medkänsla och empati. Jag skäms över ett Sverige som inte vill ta hand om de utsatta och svaga. 
Jag skäms över er, jag skäms över regeringen, jag skäms över miljöpartiet. 

Med icke så vänliga hälsningar / Tove Hallberg






Till er som läser detta och inte jobbar på migrationsverket, vill ni visa ert missnöje med detta beslut kan ni skriva under på den här listan; http://namninsamling.se/index.php#.UF7jBaOj4_g.  och så kan ni maila migrationsverket på adress migrationsverket@migrationsverket.se)

Weird

Idag är en konstig dag. Eller, det började redan igårkväll. Jag kom hem från en supermysig fika med min superfina Sandra och var pigg och glad. Men strax därefter började mina ben göra sjukt ont. Ni vet, som när man har feber och hela kroppen blir helt tung och musklerna värker. Fast bara i benen. Så det dröjde riktigt länge tills jag lyckades sova. 
I morse var hela min kropp sådär tung och konstig, och jag lyckades bara inte vakna. Jag hade satt klockan på halv åtta, för jag skulle egentligen ner till vårdcentralen och ta blodprov. Men jag kunde bara inte ta mig upp ur sängen. Jag snosade till klockan tio. 
Sedan har jag mått lite illa och bara känt mig helt död i huvudet. Så idag blir det ingen föreläsning och fan inget plugg heller för mig. 
Bara tanken på matematiska modeller och "logiska agenter" får mig att vilja spy. Jag hade också tänkt att börja flyttstäda lite smått, sånt som vi inte borde hinna stöka ner igen, typ putsa fönstren och torka av alla väggar. Men det får nog också vänta. Jag ska nog bara dricka te och tycka synd om mig själv.

 
Tur att jag har världens finaste pojkvän som lovat att köpa sjukgodis till mig ikväll och ta hand om mig. Bästaste <3

Du & Jag

 

Nu börjar framtiden

Det är lite så att jag vill nypa mig i armen för att se om jag drömmer. Vi fick lägenheten! Den jättefina, urmysiga trean - etagelägenhet på 90 kvadrat - i ett landshövdingehus! Jag kan nästan inte fatta att vi har sån tur. 

Och det börjar kännas så.. vuxet. Vi har förlovat oss, och nu ska vi skaffa vår första gemensamma lägenhet. Den här lägenheten har ju hela tiden stått på mig, men nu ska vi ha något som är vårt. Det känns som att det verkligen börjar nu, på något sätt. Självklart har jag tagit vårt förhållande på allvar sedan dag ett, men nu.. Nu är det liksom föralltid som gäller. Nu satsar jag hela min framtid på honom. På oss. Och det känns så jävla bra. 


Och egentligen borde jag plugga idag. Men det är mycket roligare att sitta och leta nya möbler och drömma om att inreda den nya lägenheten. Jag har redan hittat en jättefin soffa på blocket som till och med Sebbe verkar godkänna (han som verkligen inte ville ha en begagnad soffa först för att "man vet ju att någon har knullat i den någon gång"). Det är så mycket nytt vi behöver när vi flyttar till en så mycket större lägenhet. Ny soffa, nytt köksbord och stolar, minst två bokhyllor och Sebbe vill ha en bar-hörna. Även lampor, gardiner, nya soffkuddar och tavlor behöver inhandlas, men det får väl vänta lite kanske. 

Vi har nog insett att det kanske inte blir någon resa nästa sommar, för vi har en del skulder som ska betalas av, och nu flyttar vi till en dyrare lägenhet och behöver köpa massa nytt till den. Men vet ni vad? Det känns okej. Det känns viktigare att vi trivs i vardagen, för större delen av livet består ändå av vardag. Jag ser fram emot att fixa och dona i vårt nya hem. Resa kan vi göra lite senare. Kanske nästa vinter. Eller sommaren därpå. Då kanske vi hunnit spara ihop mer pengar och kan vara borta längre, några månader kanske. 


Framtiden ser ljus ut. Jag är så jävla lycklig och jag ser så fram emot att dela livet med den här underbara människan jag älskar och som genom ett under älskar mig med.

Dagens funderingar

Uff. Jag är dålig på att dokumentera mitt liv. Jag antar att jag borde lägga ut bilder på min mat och sådära, men det är nog inte riktigt min grej... 
Igårkväll kröp jag upp i sängen och skrev dagbok för första gången på en och en halv månad. Jag fuskade lite, och skrev lite inlägg från tidigare datum och låtsades att jag skrev dem det datumet. Så att det inte ska bli så tråkigt att läsa i framtiden. Om jag nu kommer läsa dem, mina gamla dagböcker. Fast det gör jag nog, nån gång. Där i finns ju jag. Allt jag varit, allt jag hoppats på att bli, allt jag känt och tänkt och upplevt och funderat över. Allt sånt som jag faktiskt inte skriver här. En gång delade jag allt med dem som läste min dagbok på lunarstorm (ooh, nostalgi), men nu för tiden inser jag att en del av mig själv bör ändå hållas privat. Eller åtminstone inte läggas upp på internet, där vem som helst kan se. Det privata kan sparas till samtal med vänner och familj. Och det allra mest privata till min riktiga dagbok. 

Jag kanske borde lägga ner det här med bloggande över huvud taget. Det är ändå inte så många som läser den här, och jag skriver ganska sällan. 
Fast, det känns ändå okej att ha ett ställe där jag emellanåt kan uppdatera er som faktiskt läser om hur det står till för tillfället i mitt liv. Lite kort i alla fall. Och det är ibland enklare att skriva här än i dagboken. Man sitter ju så ofta vid datorn ändå, liksom. 

Alldeles för ofta. Jag borde skaffa mig en hobby... 

 

11 september

Jag vet att jag säger det här varje år på just detta datumet, men det tenderas att glömmas bort i diverse tidningskolumner etc. 
Terrorattacken i USA den 11 september 2001, hur fruktansvärd den än var, uppkom inte ur ett vakuum. Folk bortser gärna från de historiska sambanden - att attacken var ett svar på hur USA agerat runt om i världen i över 50 år. 
Att dra paralleller till det som hände i Chile 1973 är lätt eftersom båda attackerna inträffade på samma datum - 11 september. Chiles folkvalde president Salvador Allende gav utbildning, mark och arbete åt folket. Men USA:s regering ansåg att han var en fara - för dem själva. Inget kommunistiskt land kunde tillåtas på deras "bakgård" - vad folket ville var irrelevant. Man försökte störta regeringen genom att stötta den fascistiska oppositionen ekonomiskt, iscensätta strejker och strypa handeln med landet. När inget av detta fungerade, valde USA:s regering att hjälpa till att iscensätta en militärkupp - där Allende mördades - och sedan fortsatte stötta en militärjunta som dödade ca 30 000 människor. 

Och Chile är inte unikt. Det finns många liknande fall runt om i världen. USA har störtat demokratiska regeringar, och stött diktaturer, i många decennier. Deras pengar och vapen har dödat hundratusentals oskyldiga människor. 

Jag säger det igen - attacken mot World Trade Center kom inte ur ett vakuum. Den var ett resultat av USA:s aggressiva utrikespolitik runt om i världen. Jag försvarar inte på något sätt attacken, och det är fruktansvärt att så många oskyldiga människor dog. Men vi får heller inte glömma Chile, Argentina, Vietnam, Irak, Afganistan och många många andra länder och de hundratusentals oskyldiga som dött där. Vi får aldrig glömma - för om vi glömmer och om vi accepterar så kommer det hända igen. Både att USA stöttar odemokratiska regeringar och invaderar länder efter eget godtycke - och att vissa grupper i dessa länder kommer att slå tillbaka och utföra nya attentat. 


Tyvärr vill vissa att vi glömmer. Jag har aldrig mött en lärare på grundskolan eller gymnasiet som tagit upp det här. Allt som hänt efter Andra världskriget förringas eller utelämnas helt ur historie-böckerna. USA målas upp som hjältar för att de hjälpte till att vinna kriget, och sen glömmer man gärna bort att berätta vad som hänt sedan dess. Det anses kanske irrelevant - men för att förstå nutiden, för att första varför terrordådet 2001 hände, måste vi förstå vår historia. 

Därför fortsätter jag att tjata om det här, år efter år den 11 september. Inte för att förringa de människor som dog i World Trade Center eller deras anhöriga - utan för att försöka förklara hur det kunde hända. Och för att hedra alla dem som dog under statskuppen och följande diktatur i Chile. De förtjänar också att minnas. 

För om vi glömmer dem, så händer det igen. 

Tillbaka på universitetet

Jodå, jag lever. Man måste ju tydligen visa det online lite då och då, för att det faktiskt ska vara sant? 


Jag började mina kurser i kognitionsvetenskap förra veckan, med stor skepsis. Men, hör och häpna, det verkar inte så illa ändå. Kursen handlade inte om Steve Jobs som jag trodde, utan det visade sig att salen vi är i heter Steve Jobs. Lite nördigt kanske, men bättre så. Men hur som helst, verkar det ganska intressant ändå, det handlar om tänkande - vad är det, vem/vad är en tänkande varelse, hur påverkas och formas tankar osv. 
Dock har jag kommit fram till - med risk att förolämpa folk - att gamla människor på universitet är sjukt irriterande. Det finns två typer: 1) såna som inte förstår någonting överhuvudtaget och ska ställa 70 frågor om varje liten jävla grej läraren går igenom. Visst lilla tanten, klart du ska fråga om det är något du inte förstår, men om det blir så att du stoppar upp hela lektionen och gör så att läraren inte hinner gå igenom det han ska, då kanske du ska ta och maila dina frågor till honom. Nej, just det, du vet inte hur en dator fungerar. Fråga honom efter lektionen i såna fall. 
2) Såna som istället anser att de redan kan allt, och jättegärna vill dela det med hela klassen. Som jättegärna vill lägga till "intressant" fakta eller rätta läraren - särskilt om då läraren är yngre än honom/henne själv. Ja, jag tror säkert du har läst filosofi och kan jättemycket om det, men det är bara en liten, liten del av den här kursen så läraren där framme - ja, jag vet han är bara 30 år och du är 55 - han vet vad som ska ingå i den här kursen och det är det han tar upp. Om du jättegärna vill läsa filosofi rakt av en gång till och inte lära dig något nytt, då har du nog hamnat fel. Om du vill lära dig något nytt - håll käften och ta in ny kunskap då. 

Förlåt. Behövde göra av med lite aggressioner. Jag leker inte alltid så bra ihop med andra barn. Men det är bara för att andra är så dumma. Det är inte mitt fel. 


Just nu sitter jag och brottas med studentens ständiga dilemma - plugga eller ej? Så här tidigt i kursen är det lätt att tänka att man har all tid i världen att läsa "sen", så det är oerhört frestande att typ... göra vad som helst, utom att plugga. 
Så nu ska jag fundera ut, vad det blir idag. 

Ynk

Alltid lika kul att lägga massa pengar på dödstråkig studentlitteratur. Särskilt den här gången, eftersom det är en kurs jag egentligen inte är intresserad av att läsa.
Men jag kom inte in på barn-och ungdomskultur, som jag sökte i sen anmälan, så det är bara att bita ihop ett halvår och läsa kognitionsvetenskap.
Hela första delkursen ska handla om Steve Jobs. 
Kom igen. En hel kurs. Så intressant kan människan inte vara.
 Suck.


Dessutom sökte jag på antagningspoäng till socionomutbildningen, och fick leta upp en sida för att räkna ut mitt eget gymnasiepoäng. Senaste uppgifterna jag hittade från GU, så låg antagningen på 19, något. Jag har 18,98. Så jag ligger alltså och svävar någonstans mellan att komma in och inte, beroende på hur många som söker och vad de har för poäng.

Nu när jag äntligen kommit lite på rätt köl igen och känner att jag har ett mål - något jag vill tillbringa de närmaste åren med för att så småningom komma dit jag vill i livet. Och om jag nu inte kan nå mitt jävla mål, så måste jag tänka om IGEN. 



Usch. Nu fick jag den där jag-är-inte-tillräckligt-bra-och-jag-räcker-aldrig-till - känslan som jag får emellanåt. Särskilt när jag pluggar. Jag har sett fram emot att plugga, men nu - just nu - känns det inte lika kul. 


Och det är till och med för dåligt väder för att gå ut och tröstköpa kinapuffar... 

Planering

Det blev inget Criminal Minds. Istället har jag suttit och drömt om en Cuba-resa jag och Sebbe hoppas vi kan göra nästa sommar. Först ett besök hos mina barn i Mexico på en vecka eller något, och sedan Cuba. Visst, det är mycket pengar som ska sparas, så det är inte helt säkert att det blir av. Men drömma måste man ju få göra!

 

 

Snart är det höst

Halvsitter i sängen med datorn i knät och tittar ut på regnet utanför. Känns skönt att veta att jag inte behöver gå till jobbet idag. Att jag kan sitta här nästan hela dagen, om jag vill. 

Såna här dagar, när man är trött och känner sig lite sliten, är det skönt med regn. Då slipper man dåligt samvete för att vara inne. Visst är det synd att vi inte fått mer sol i sommar, men jag insåg nyss att det ändå ska bli rätt skönt med höst. Jag ska börja plugga igen, vilket förhoppningsvis innebär lite mer fasta rutiner, lite nya människor och lite mindre jobb. Ser också fram emot att löven blir sådär vackert gula och röda. Och jag ser fram emot att alla serier ska börja igen. Det är ändå mysigt att sitta inne en mörk kväll under en filt i soffan med en kopp te och bara mysa till serier/film/bok. 

Jag vet inte riktigt vad jag ska plugga än dock, det är lite stressande. Jag har kommit in på en kurs jag sedan insåg att jag inte ville läsa. Något med IT. Vad tänkte jag där, liksom? Så jag sökte en annan kurs i sen anmälan, men jag vet inte om jag kommit in på den än. Och jag ska ha "upprop" eller vad man säger på måndag, så börjar kännas som att det är lite bråttom, om jag ska hinna köpa kurslitteratur och sånt. 

Men det löser sig, som man säger. Allting brukar lösa sig. 
Nu ska jag bara ligga här i sängen och titta på Criminal Minds. Hela dagen.  

Stella

Jag har blivit moster! Välkommen till världen fina lilla Stella.

 

Till Gud

Kära gode Gud.

Okej, jag vet att jag inte tror på dig. Men OM du finns... Kan du inte göra så att vi får den här lägenheten? Jag kommer förmodligen inte tro på dig i alla fall, men jag kommer bli lycklig. Och du vill väl att dina barn ska vara lyckliga? Blink blink. Jag menar Amen. 

Där min själ vill bo

Jag har hittat hjärtat
där min själ vill bo

Och idag lovar jag dig 
min kärlek, min trohet
min vänskap, mitt stöd
För resten av våra liv

Jag lovar att dela allt med dig
Mina tårar och mina skratt
mina framgångar och besvikelser
mina tankar och drömmar
så länge jag lever

Jag lovar att älska dig
även när jag är arg på dig
Jag lovar att gottgöra dig
när jag gjort dig ledsen
Jag lovar att alltid klia dig på ryggen
när vi myser i soffan på kvällarna
Så länge vi båda finns till

Jag lovar att varje dag visa
hur otroligt älskad du är
och att alltid försöka göra dig
lika lycklig som du gör mig
Så länge jag andas


För jag har hittat hjärtat
där min själ vill bo
tills den dag ditt hjärta slutar slå 

Var vänlig kopiera inte dikten, då den är min egen och är från mig till Sebbe.

To win some or learn some

En förlovning för mig är inte ett sätt att "fånga" varandra, att liksom märka honom som min. Jag får erkänna att så var det när jag var yngre, men idag - med den här fina mannen jag har - är det helt enkelt ett sätt att visa hur mycket jag älskar honom, och hur säker jag är på att det kommer vara vi två föralltid. Det är ett löfte, att jag vill bli hans fru, att jag vill älska honom och vara med honom resten av livet. Och ja, en förlovning är ju officiell, man lovar ju det inför "världen", men framför allt är det en sak mellan oss. Det är något vi gör för vår egen skull, något fint vi vill dela med varandra. 

Livet är fint

Livet är riktigt fint just nu. 
Tillbringade en underbar helg på Gamlegård med släkten. Särskilt mysigt är det att träffa tjejkusinerna, eftersom vi ses så sällan. Vi var bara där två och en halv dag (vissa mindre), så det gällde att försöka hinna med allt som är tradition. Sola såklart, bada trots att det är iskallt, klättra i klipporna, besöka "Bergsjön" (liten liten "sjö" i klipporna som vi döpte till Bergsjön när vi var små, eftersom den låg i ett berg och hittades av barn med efternamnen Bergengren och Hallberg), åka motorbåt, fiska krabbor och ta kvällsbastu- och dopp. Vi hann alltihop. 
Gamlegård är min oas. Mitt paradis. Min idé av himmelen är en blandning av Gamlegård och Gili Air. 

Men även tillbaka i verkligheten i Göteborg är också fint. Den där fina karln jag har är ju här, och det är fint att vi fortfarande saknar varann galet mycket efter två dagar isär. Jag är så lycklig över att ha en pojkvän jag älskar och respekterar så mycket, som jag fortfarande är så kär i. Och blir mer och mer kär i, hela tiden. 

Gårdagen var också fin. Det känns äntligen som sommar, och kvällen tillbringades i "trädgården" här utanför där vi grillade med Lina och Jakob. Livet känns liksom extra bra när man sitter utomhus på kvällen utan att frysa, tillsammans med vänner och bara har det mysigt. 

Och jag har mycket att se fram emot den närmaste tiden. Framtiden ser ljus ut. 

  

Helg på Gamlegård

Dum dag

Skickade ett långt mail till Madre Lidia på barnhemmet häromdagen, där jag skrev hur mycket jag saknar dem, frågade om mitt brev kommit fram, bad att barnen skulle få skriva tillbaka till mig, skickade några bilder osv. 
- idag fick jag svar. På två rader där det stod ungefär, tack för dina hälsningar, barnen mår bra.

Blev lite ledsen faktiskt. Jag vill ju ha en relation till barnen fast jag är så långt bort. Jag vill visa att jag tänker på dem och saknar dem, men vet inte ens om de får veta det. 




Och alldeles nu ringde hon vi skulle bytt lägenhet med och drog sig ur. Så ingen trea i ett landshövdingehus med stort kök för oss inte. Och jag som kände att det skulle bli en bra dag när jag vaknade. Tji fick jag. 
Dum dag! 

 

Fint

Idag har vart en bra dag. Första delen tillbringades visserligen med att dega i soffan trots det fina vädret. Men framåt eftermiddagen tog vi oss ut - och jag gjorde mig sommarfin i  en av de nya sommarklänningarna jag köpte förra månaden men ännu inte kunnat använda. Vi åkte in till stan med tanken att ta en glass i solen. Vi gick av vid Brunnsparken och promenerade ner längs hamnen och sedan upp emot Haga, men på vägen ändrades planen till att istället äta middag. Så vi hamnade på JallaJalla och jag satt där på uteserveringen och njöt av vädret, av maten och åt att bara få vara tillsammans med den jag älskar. 

Det har vart en sån dag, då livet är lite extra fint.  



 

Mina barn

Jag skulle bara visa bilderna på barnen för Hao, och då slog den till. Saknaden. Längtan. Sorgen. Jag kan inte hjälpa det - jag saknar mina barn så fruktansvärt satans jävla mycket. Varje gång jag tänker på dem får jag en stor ångestklump i bröstet och jag känner mig på något sätt ihålig utan dem. När jag åkte till Mexico var jag inte säker på vad jag gett mig in i. Jag hade ingen aning om hur mycket man kan älska ett barn. Jag kände dem inte och visste inte hur mycket jag skulle komma att hålla av dem på så kort tid. Men jag fäste mig vid dem så snabbt och de är fortfarande etsade i mitt hjärta - och kommer alltid vara. Jag kommer älska dem och sakna dem resten av mitt liv. 

Jag ångrar såklart inte att jag åkte - det var en ovärderlig erfarenhet som jag inte skulle byta mot något - men det lämnade större sår än jag någonsin räknat med. För jag känner mig inte hel, utan dem. Jag lämnade en del av mig hos dem, en del jag aldrig kan få tillbaka. Jag hade inte räknat med hur mycket de skulle betyda för mig. Jag förstod inte hur mycket jag skulle behöva dem. 


Jag hoppas så jag kan åka tillbaka nästa sommar. Jag hoppas så att jag får se dem igen. Jag lovade inte att komma tillbaka men jag lovade att jag skulle försöka - och jag vill så gärna hålla det löftet. Jag vill visa dem att det är mer än tomma ord. Jag önskar jag verkligen kunde göra en skillnad. Att jag skulle kunna visa hur mycket de faktiskt betyder för mig och hur mycket jag saknar och älskar dem. Jag vill ha min Flori, min Jorge, Ceci, Lucero, Fernanda, Sarita, Ana, Karen och Yosabel. Jag önskar att jag hade kunnat ta hem dem allihopa, att jag hade kunnat skydda dem och älska dem och ta hand om dem. 


Jag hade kunnat ge nästan vad som helst bara för att få krama dem igen. För att få pussa dem godnatt och stoppa om dem och tala om för dem hur mycket jag älskar dem. Nästan vad som helst. 

 
 

Fler Englandsbilder

Englandsbilder

 

 

Älskade barn

Okej, anledningen till att jag inte skrivit är för att jag tillbringat varje ledig minut med Sims :P
Men nu kände jag att det var dags med ett livstecken...


Något fint som hänt sen sist är att Carlos och Viviana har fått en liten flicka. Vi var där och hälsade på i fredags, och lilla Celina var helt bedårande. Jag brukar inte tycka att spädbarn är söta, men det kanske är annorlunda när det är en liten bäbis man känner. Jag fick hålla henne en stund och satt där och tittade på henne och fascinerades av att det är ett helt nytt liv jag höll i mina armar. En helt ny liten människa, som ska växa upp - lära sig gå och prata, få kompisar, bli kär, gråta, skratta. Och allt det här vet hon ingenting om. Spännande.
Och det var så fint att se Carlos och Viviana med sin dotter, hur de inte kunde låta bli att pussa henne och gulla med henne hela tiden, man riktigt såg kärleken i deras ögon.

Men det gjorde mig också lite ledsen, på ett sätt. För jag tänkte på mina barn i Mexico. På hur de också var så små en gång, hur de också var alldeles nya människor - innan någon hunnit lämna dem och såra dem. De vet så mycket som barn inte ska veta, sett saker inget barn borde se - och någon borde funnits där och skyddat dem från det. Någon borde älskat dem så som Carlos och Vivi älskar sitt barn.

Det borde vara en mänsklig rättighet att bli älskad. Särskilt som barn.

Som ett barn före julafton...

Igår var vi och köpte ny dator. Så nu har vi äntligen, äntligen en PC. Oh joy.
Tills jag insåg att mitt Sims 2 basegame gick sönder sist jag skulle använda det och jag inte har införskaffat ett nytt. Så nu sitter jag här otåligt och längtar tills det vi fick beställa på internet igårkväll ska dyka upp med posten. Så det kommer snart nog men jag är så otålig att jag DÖR.

Så jag tror jag ska roa mig med att börja ladda ner saker till spelet så länge. Tjuvstarta lite, så kan jag börja spela med en gång när jag får hem det. Tjohooo!

Regnland

Tillbringat underbar långhelg med familjen på besök hos Syster-yster i England. I torsdags och fredags var vi i Manchester och turistade lite - och på fredagskvällen var på konsert med rock'n'rollens största - Bruce Springsteen. Jag har bara sett en enda lika bra konsert tidigare i mitt liv - och det var den förra jag såg med honom, i Göteborg för några år sedan. Vi hade sittplatser rätt långt upp, vilket var mycket bekvämt eftersom det regnade och vi satt under tak. Men nästa gång är det jag som står där nere framför scenen och dansar och skuttar hela konserten - och den han drar upp på scenen för att dansa med honom till Dancing in the Dark. Åååh Bruce <3 

Min stackars pojkvän var sjuk den kvällen och låg på hotellrummet och sov, så det var synd. Men dagen därpå åkte vi vidare till Lancaster och fick titta på Elins lägenhet och staden hon bott i. Det var mysigt, men synd att det regnade hela helgen :/



Jag kan nog tala om, att jag förmodligen aldrig vart så lycklig som jag är just nu. Visst finns det små bagateller, som att jag jobbar alldeles för lite och slöar till mig alldeles för mycket. Visst hade det vart roligare med bättre väder, osv. Men i det stora hela är jag just nu fruktansvärt nöjd med mitt liv och mycket, mycket lycklig. 



Fortsättning följer... 

Kärleksförklaring till en förlorad vän

Jag drömde om dig i natt igen
Det händer ibland trots åren som gått
I drömmarna tar du min hand
och vi skrattar tillsammans
Och du ska veta - jag saknar att skratta med dig

Vi skickade lappar på lektionerna,
lekte lekar i korridorerna
Satt uppe och pratade hela nätterna,
om glädje, sorg, drömmar och minnen
- det fanns ingenting jag inte delade med dig

För vi delade inte bara skratt, utan även tårar
Hur många gånger strök du mitt hår
och sjöng för mig tills tårarna sinat?
Hur många gånger räddade du mitt liv?
För du ska veta - jag hade gett upp utan dig

Minns du när vi låg i altarringen i kyrkan
och sjöng för varandra?
Minns du taxin i Sarajevo,
du höll min hand och jag skulle ha slutat andas
- om det inte vart för dig

Jag minns,

och det här är en försenad kärleksförklaring
Ett sätt att säga tack, för alla skratt
alla tårar, alla sånger, alla tankar vi delat
Det är ett alldeles för sent försök att säga
- jag saknar dig, jag saknar dig, jag saknar dig 



 

Kärlek

Jag har en galet fin pojkvän. Igår när han kom hem från jobbet hade han köpt med sig kinamat, godis och blommor till mig. Utan annan anledning än att göra mig glad. Och jag är glad, så innerligt glad, att jag har någon så underbar som han. 

 

 

 Jag älskar dig

Sjukling

Det är väl typiskt, att det är när man minst av allt vill det, eller minst av allt har tid, som man går och blir sjuk.. Jag hade en hel del planer för den här veckan som nu blir inställda. Igår skulle jag ha gått på Haos födelsedagsmiddag på Jensens Böfhus, men istället låg jag hemma med hosta, illamående och feber. Idag skulle jag träffat Sandra och sen åkt hem till Falkenberg och umgåtts med far, hund och Kimpis, men istället ligger jag här och hostar och snorar och har tråkigt. 

Och på torsdag åker jag, Sebbe och mamma och pappa till England för att hälsa på min kära syster och hennes karl - och för att se Bruce Springsteen. Så DÅ kan jag ju verkligen inte vara sjuk. 
Så mitt botemedel är just nu att gosa ner mig under täcket, dricka jordgubbste och läsa Sagan om Ringen. Underbara bok. Jag har läst den tretton gånger, men inte en enda gång sen jag gick i gymnasiet, så nu var det dags. Och jag älskar den lika mycket nu som första gången jag läste den - om inte mer. Det går liksom inte att förklara, känslan av lugn och trygghet jag får när jag läser den. När jag gick i mellanstadiet hade jag inte så många vänner, så jag läste Trilogin om och om igen och kände att karaktärerna i böckerna var mina vänner. Lite tragiskt kanske, men på sätt och vis känns det så fortfarande. 

Go left

Sunk

Gud vad jag sunkar ner mig när jag jobbar så lite som jag gör just nu...

Jag gick just ner till gatan i flipflops, trasiga mjukisbyxor, Sebbes allt för stora tröja och fett hår för att ge datorn till killen som köpte den. Håhåjaja.

Men jag ska i alla fall jobba idag 15-18.30, och sen gå till gymmet. 
Alltid något.  

Duktig Tove

Sådär, nu har jag börjat ett nytt och bättre liv. Igen. Men den här gången har jag sällskap av min kära pojkvän - det var rent av hans idé. Det kanske funkar bättre om vi båda två försöker bli lite sundare. Så igår var vi och tränade ihop - vilket ingen av oss gjort på evigheters evigheter, så efter ungefär en halvtimme var vi helt slut. Men det kändes skönt att träna, faktiskt. Och dessutom - inga chips eller andra onyttigheter på kvällen, trots att jag var sjukt sugen. Men när man får abstinens av att inte äta godis på EN dag, så är det nog dags att dra ner på det. 

Så som sagt - nytt och bättre liv. Jag har dessutom bestämt att vi ska äta vegetariskt minst en dag i veckan och fisk likaså. Idag gjorde jag jättegod pasta med grönsaker i ostsås kryddat med rosmarin. Riktigt gott. Borde verkligen börja äta mer vegetariskt igen - det är bra för magen och framför allt bra för miljön. 

Jag har dessutom dammsugit idag, så min duktighets-nivå är hög just nu. Försöker dunka mig själv i ryggen, men jag når inte riktigt. 

...

Något är jävligt fel i Sverige idag

Man upphör aldrig att förvånas. Så gott som varje gång jag läser nyheterna så tänker jag "det här var det dummaste jag någonsin hört". 

Vi har två exempel bara den här veckan. Vår förträfflige statsminister går ut och kritiserar Rädda Barnens och Unicefs rapporter som visar att barnfattigdomen ökar i Sverige. För det första anser han att detta är ett "ensidigt vänsterperspektiv" (http://svt.se/2.33782/1.2742225/reinfeldt_kritisk_till_fattigdomsrapport&from=rss). Spännande, för övrigt, att så fort ett politiskt obundet förbund kritiserar något i samhället eller ställer sig kritiska till pågående utveckling skriker borgarna extremism (ett annat exempel är att Moderaterna hindrade Forum Syd från att delta i den svenska FAO-kommittén eftersom de är för "extrema och marxistiska", http://www.dagensarena.se/innehall/reportage/m-stoppar-forum-syd-for-extremt-och-marxistiskt/).  
Reinfeldt säger också: "Om man ser till absolut fattigdom har ju många andra barn runt i världen det väsentligt fattigare än vad svenska barn har" (http://www.metro.se/nyheter/reinfeldt-det-finns-vasentligt-fattigare-barn/EVHleC!GAQU9rPD1g/). Istället för att jämföra barn i fattiga familjer med deras klasskamrater, så väljer han istället att jämföra med barn i tredje världen. Relativ fattigdom är något "vi ibland har kritiserat".
Och såklart har Moderaterna all anledning att kritisera begreppet relativ fattigdom - för då skulle de ju vara tvungna att erkänna att det förekommer fattigdom i Sverige. Då skulle de ju vara tvungna att erkänna att barnfattigdomen har ökat under deras tid vid makten. Och om de tvingas erkänna det, skulle de ju också tvingas inse att det är ett resultat av deras politik. Om man gör barns föräldrar fattiga genom utförsäkring, sänkta reallöner osv. - då blir även barnen fattigare. Logiken är enkel. Men inte för statsministern. Han menar istället att andra har det värre och att vi ska sluta klaga. 


Så till andra exemplet; en ny utredning föreslår nu att brottslingar som tilldöms mindre än ett års fängelse ska slippa fängelse helt och hållet (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14913097.ab). Istället kan man få böter, vård, samhällstjänst eller övervakning. Som exempel i utredningen nämns brott som extremt rattfylleri, grov kvinnofridskränkning och sexuella övergrep mot barn. Man menar att det är bättre med behandling än fängelse - och visst ska vård ges. Men måste det stå i motsats till fängelse. Varför inte ge vård i fängelset? Förtjänar en människa som utsatt ett barn för sexuella övergrepp att få vård och sen slippa straff? 
Nej, den verkliga frågan här är såklart pengar:  "Det nya systemet förväntas bli billigare än det system som vi har i dag och skulle minska kostnaderna för kriminalvården."   
Istället för att höja straffen för t.ex. kvinnofridskränkning och sexuella övergrepp, så väljer man att ta bort fängelsestraffen och ge - vad jag anser vara - en mildare behandling till dessa förövare. För att det är billigare, helt enkelt. Vilka signaler ger det till allmänheten? Till förövarna? Till offren? 


Något har hänt. Något har gått väldigt väldigt fel i ett land där samhällsklyftorna blir allt bredare, där fattigdomen ökar och där man ser emellan fingrarna med brott som rör kvinnor och barn. Sverige har länge varit på väg åt fel håll, och nu går det med rasande fart. Nya alarmerande rapporter släpps hela tiden som bekräftar detta. Sverige blir otryggare. De sociala skyddsnäten har försämrats. Det är inte vänsterpropaganda. Det är bekräftat av politiskt oberoende organisationer. 

Det är dags för Fredrik Reinfeldt & co slutar skylla ifrån sig och ta sitt jävla ansvar.

Blaha

Jag har börjat jobba på Paley igen. Vem hade trott det i vintras - men det är faktiskt kul att vara tillbaka. Jag känner ju stället och jag trivs bra med dem jag jobbar med, så det är kul. Jobbar bara "enstaka dagar" nu, men man får ju alltid mer tider än man är schemalagd för. Jag skulle inte börjat förrän 7 juni egentligen, men jag har redan fått åtta tider innan dess, så det löser sig liksom. Tror inte ens jag vill ha jobbet jag var på intervju för längre, hade vart skönt att inte jobba ihjäl sig i sommar - som en omväxling.


Annars har inte så mycket hänt. Jag är trött. Hela tiden trött. Jag förstår inte heller varför, jag gör ju inget direkt ansträngande... Till och med Sebbe som jobbar heltid (och alltid övertid) är piggare än mig.
Men igår träffade jag först fina fina Sanna, det var kul att ses innan hon flyttar till Oslo. Efter en del ärenden och massa prat, mötte jag upp Sebbe i stan när han slutat och vi gick i affärer. Och fast vi egentligen inte borde, så unnade vi oss lite shopping :P Jag köpte två jättefina klänningar, så nu hoppas jag att det fina vädret kommer tillbaka så jag kan använda dem :)


Mer intressant än så här blir det nog inte just nu, är jag rädd.. Men nån vacker dag här ska jag nog lyckas skriva något spännande, ska ni se...

Inredningsdrömmar

Jag ska på arbetsintervju idag, och jag hoppas verkligen att jag får det. Vi är rätt mycket back på våra kreditkort just nu, så vi behöver pengarna. Och så går jag runt här med inredningsdrömmar. Jag skulle vilja göra om både kök, badrum och vardagsrum. I köket har vi en röd fondvägg, som jag tröttnat på för längesen. Så nu vill jag måla den vit, som resten av väggarna, och sen måla en blå bård längst upp på de väggar som inte är täckta av skåp. Och sen vill jag kakla om, i vitt kakel istället för det svarta (som jag målat svart själv, för innan var det rosa) och så vill jag måla köksmöblerna vita - fast "genomskinligt" så man fortfarande ser trät under. Förstår ni vad jag menar? Och så vill jag såklart köpa nya glas (eftersom Sebbe har råkat slå sönder alla utom tre) och muggar som ska matcha de nya färgerna. Och nya köksluckor hade inte heller skadat... Och i mitt drömkök skulle det egentligen vara vitt plankgolv, men det blir kanske lite svårt att fixa..


Badrummet har en gräslig kräkgrön färg längst upp på väggarna ovanför kaklet, så det vill vi också måla om. Vet inte vilken färg än, men jag tror jag skulle vilja ha någon annan grön nyans, någon mjuk, mörkgrön. Och så vill jag matcha det med prylar i trä. Och byta det fula metall-badrumsskåpet. Några nya hyllor också, så vi får plats med alla hårprodukter och sånt. Och ett nytt duschdraperi. Och nya handdukar och badrockar.


I vardagsrummet behöver vi en ny soffa. Det är så många fläckar i soffan vi har nu att jag tror inte ens vi kan skänka bort den gratis. Jag har suttit och tittat på soffor idag och drömt lite, men det får vänta för det är så jäkla dyrt. Innan vi har råd med en ny soffa kanske jag kan köpa nya soffkuddar, för de är inte heller så fräscha längre... En riktigt mysig fåtölj hade heller inte skadat.  Få upp lite tavlor på väggarna skulle inte heller skada - funderar på att ta några bilder från Asien och göra kanvas-tavlor av dem. Nya lampor att ha i fönstret... Nya växter... Eventuellt måla om här inne med, men vet inte riktigt vilken färg. 
Får nog sätta upp åtminstone en vägghylla till för att få plats med lite prydnadsgrejer.. Lyckas fundera ut hur vi ska göra med alla mina skivor, alla skivställ är ju så satans fula. 


Undra om det inte bara skulle vara billigare att flytta?  






Lite inspiration: 

http://www.trademax.se/inomhus/vardagsrum/soffor/portugal-vanster-brun-soffa 

http://soffor.se/tygsoffor/easy/

http://www.citylights.bello.se/referenser/36245

http://designspirationsk.com/?p=260

http://www.jamaprodukter.se/tallrikshylla.htm

Skitdator

Jag hatar Mac. HATAR!!  Det fucking enda jag vill är att få spela Sims, men det funkar för i helvete inte på jävla cpMac. Jaja, jag vet det är bara ett spel och jag är barnslig som vill leka med dockor på datorn -men jag VILL det. Och jag har inte kunnat spela sen min PC gick sönder för ett år sedan, för sen skulle vi köpa en Mac för de är ju så jävla bra. Hatar den jävla skitdatorn. 


Sebbe köpte den för den har jättebra prestanda och blabla, och man kan göra musik och massa bra fotoprogram och skit - men han använder ju aldrig det utan det enda vi har datorhelvetet till är att sitta på internet. Då kan vi ju lika gärna ha en PC, så att jag kan få spela Sims. 




Okej, nu ska jag sluta gnälla och gå ut och läsa i det fina vädret. Behövde bara avreagera mig eftersom min pojkvän inte svarade på mitt aggressiva sms. 












Intressant förresten att enligt min ordbehandlare existerar inte ordet "jättebra", men däremot "datorhelvetet" fanns. Fler än jag som blivit frustrerade när de suttit vid datorn och fixat ordlistan? 

Ny dag

Ah, härlig känsla att vakna och se solen lysa in genom springorna i persiennen. Det känns som ett gott tecken. Och det kan jag behöva idag. För nu ska jag äta kladdkaka till frukost och sen ska jag på arbetsintervju. Håll tummarna!

Arbetslös men inte sysslolös

Stängde in mig i sovrummet och försökte vara lite kreativ. Det resulterade i två halv-okej dikter. Sebbe fick läsa den ena och tyckte den var jättefin - men det kan ha att göra med att den var till honom, kanske.  


Sen efter någon timmes ytterligare frustration bestämde jag mig för att även om man inte är kreativ kan man vara aktiv - så jag satte igång en storstädning av badrummet. Så nu är det skinande fint från golv till tak. Och sen har jag packat upp det sista efter resan, rensat alla gamla tidningar osv. till källsortering, sorterat alla smycken som låg utspridda överallt, och snart ska jag ge mig i kast med att städa skrivbordet. Frågan är om inte det blir den svåraste utmaningen hittills idag. 


Men först ska jag äta snabbmakaroner och köttbullar. Tro't eller ej, men det har jag saknat när jag vart borta. 

Ord

Sitter och lyssnar på en gammal väns (numer snarare bekant) musik på facebook och beundrar hur vissa är så kreativa, och önskar att jag också var det. Förr brukade jag ofta skriva dagbok och mängder med dikter. Även sångtexter emellanåt, trots att jag inte kan hantera något instrument eller knappt ens sjunga. Men jag skapade något. Nu för tiden händer det sällan, och ännu mer sällan blir jag nöjd med det jag gör. Jag har påbörjade dikter och utläggningar om livet och osv. men det har blivit allt svårare att färdigställa något. Sist jag var aktiv med att skriva var under 2009, när det var dags för ännu ett uppbrott från han som jag kallade Obeskrivbar. Då var det lätt, att få ur sig tankar och känslor - varför är det så mycket lättare att skriva när man mår dåligt? Varför är det så svårt att beskriva lycka och känslan av att vara tillfreds med livet? Är det kanske tråkigare att läsa - texter som inte andas ångest, tvivel och smärta? Är det så att jag inte känner något behov att spara min lycka för framtiden? Det är så svårt att skriva om lycklig kärlek utan att det blir klyschigt - jag har försökt men det blir bara sådär pojkbands-smörigt. 

Jag vill hitta ord som ingen sagt förr. Skapa något nytt, som inte är en upprepning av redan existerande konst. Varför är det så svårt? 
Jag kan skriva rätt bra politiska texter, när jag är förbannad. Då är det lätt att få ur sig den känslan av ilska och frustration. När jag mått dåligt har jag skrivit dikter som jag faktiskt tycker riktigt mycket om, som blivit riktigt jävla bra, om jag får säga det själv. 
Men trots att jag vill kunna beskriva mina känslor för den där fina, underbara killen i mitt liv - han som jag älskar mer än jag någonsin älskat förr och han som jag gärna skulle vilja hylla med vackra ord och dikter finare än någon någonsin skrivit förr - så får jag inte ur de här känslorna ur kroppen. 

Det känns som att jag förlorat en gåva som jag haft, och förutom att det är jävligt frustrerande känns det också rätt sorgligt. Och tomt.