Bara lite till

Fått tillbaka resultatet på de två senaste tentorna och det gick över förväntan. VG på psykologitentan (vilket känns bra, för vi har samma lärare i en av de pågående kurserna), och G på AI-tentan. Jag brukar vanligtvis inte vara så nöjd med ett G, men jag blev överlycklig. AI-kursen var det tråkigaste jag någonsin gjort och det var en enorm sten som lyftes från mina axlar av att slippa göra omtenta. Trots att jag var sjuk, hade dundrande huvudvärk och mådde illa blev det glädjetjut och vild dans av ren lycka när jag såg resultatet. Jag är så grym. 


Det är ju bara synd att man inte får njuta särskilt länge. Nu sitter jag med filosofi-tenta. Jag hatar filosofi. "Är stolen verkligen blå, eller tror vi bara att den är blå?" VEM FAN BRYR SIG?? 

Men jag trodde ändå tentan skulle bli rätt soft. Att jag skulle kunna ta ett par glas vin och liksom flumma ut lite - för det fina med filosofi är att man kan aldrig ha fel. Filosofer kan bara sitta i sin fåtölj, dra sig skägget och tycka massa saker. De behöver inte bevisa dem, det ingår liksom inte i filosoferandet. De behöver bara tänka. Och om någon skulle motbevisa dem, så kan de bara säga "men vem säger vad som är rätt och fel? Det kanske inte finns något rätt och fel". Så de kan aldrig ha fel. Awesome. Jag borde bli filosof. 

Men tentan däremot, var dödstråkig. "Vad tycker gubbe blabla om moral?" Då måste jag ju leta i alla artiklar och vaska fram med gubben med skägg tycker om moral och emotioner och varför. Istället för att få reflektera lite själv över "vad är egentligen moral". Det hade vart mycket roligare - och bättre, för då hade jag ju egentligen inte kunnat ha fel. 
Men istället måste för förstå och förklara krångliga teorier. Inga glas vin för mig inte. Suck. 


Jag får trösta mig med att snart, snart är kursen över. "Bara" tre tentor kvar, som alla ska vara klara till mitten av december. Och sen - förhoppningsvis - kommer jag in på socionomlinjen och kan börja om med mitt studerande, från scratch. Tre och ett halvt år till. Men det kommer det vara värt - för då läser jag något jag vill läsa och är intresserad av. Något som kan hjälpa mig att nå mina mål. 


Det är bara att stå ut liiiite till. Bara lite till. 

Vilopauser

I dessa tider av skolstress (som vi inte ska gå in på närmare nu, då det bara kommer göra mig upprörd) och Sebbes sjukskrivning, så behöver man ibland andas lite också och koppla bort all stress. Så igår skolkade jag från skolan och vi tog sovmorgon båda två, gjorde god frukost och åkte sen in till stan. Jag hade tänkt att vi skulle på Världskulturmuseet, men vi hamnade istället på Universeum. Vilket också var kul, för vi älskar regnskogen (ååh dessa minnen från Bali) och så finns det andra roliga grejer att testa. Vi var inne på "kriminal"utställningen, där vi bland annat testade att göra ett lögndetektortest. Det gick inget vidare. Jag frågade Sebbe om han älskade mig, han svarade ja - men lögndetektorn hävdade att han ljög. Hmpf. 

Sedan gick vi vidare till Pasta Etc. och åt god god mat (som redan var betald via billigt erbjudande på Groupon). Och sedan gick vi på bio - Breaking Dawn 2. Sebbe var väl inte överförtjust över mitt val av film, men han klagade inte allt för mycket :P 

Så igår var en väldigt bra dag. En dag att bara släppa allt annat en stund och leva i nuet. 
I natt drömde jag däremot att vi fick tillbaka resultaten från salstentan (vilket vi skulle fått i går, men inte fick) och att jag fick 11 poäng - ett från godkänt. Hoppas inte jag får det i verkligheten - skulle kännas bättre att få ett jättedåligt resultat än att ha vart så nära att få godkänt. Men vi får tydligen se det efter helgen.


Nu borde jag fortsätta läsa om hur minnet fungerar. Och sen ska jag åka till jobbet. 

Tillbaks till verkligheten.

Allt jag har att säga idag...

Längtan

Det är inte konstigt om man längtar bort när det är sånt här väder... 
Men det känns som att jag (nästan) alltid längtar bort. Eller i alla fall som att jag alltid längtar efter något. Vad detta "något" är, är lite svårare att definiera. Ibland längtar jag till något i framtiden, ibland längtar jag tillbaka till något som varit. Men jag längtar alltid. 

Det är inte det att jag är missnöjd där jag är, det är inte det det handlar om. Jag är lycklig, jag har en underbar pojkvän, fina vänner och fantastisk familj, jag har en urmysig lägenhet och även om jag inte riktigt trivs med det jag pluggar för tillfället, så är klassen jättego och jag har fått kompisar att hänga med där. Så det är absolut inget fel på mitt liv. 

Men ändå finns den där naggande känslan i bröstet, den där lilla rösten i bakhuvudet, som ändå vill iväg. Någonstans. Vart som helst. Jag längtar efter äventyr, efter sandstränder, efter korallrev, efter regnskog, efter berg... Och jag längtar väldigt mycket efter mina barn. SOM jag längtar efter dem. Jag har drömt om dem mycket det sista, och vaknar med en värkande längtan i bröstet. Det går liksom inte att förklara, men det känns på något vis som en liten del av mig själv saknas. Jag var där så kort tid, och ändå förändrades jag på ett sätt jag inte räknade med. Jag skulle aldrig ta tillbaka det, men det gör ont ibland. Så just nu längtar jag mest efter dem. 


Det känns som att om jag så levde i hundra år skulle jag aldrig hinna göra allt jag vill, resa till alla ställen jag vill se. Jag vill se hela världen, men vem har tid eller råd med det? Och samtidigt känns det som att jag inte vill hamna i mallen. Det där med villa, volvo och ungar. Jag vill resa, det är en del av mig. Eller, jag vill att det ska vara en del av mig. Det är nog det jag längtar efter mest. 
Och visst, det ena behöver inte utesluta det andra, men jag undrar ibland om jag någon gång kommer sluta vara så rastlös att jag liksom kan "slå mig till ro". Fast man kanske blir av med det där med åren? Blir lite lugnare. Eller bara accepterar läget som det är? 


Jag har nog alltid varit en drömmare. Vilket kan vara bra, för det ger mig mål. Något att sträva efter. Men ibland kan det vara jobbigt också, för det kan få vardagen att kännas så grå emellanåt. 


Äsch. Kanske det bara är regnet som får mig att bli lite deppig, ändå...

 

Röj

Anledningen till att jag inte skriver är nog att jag blivit beroende av Röj. Ja, ni vet spelet där man ska undvika rutorna där det finns minor. Och anledningen till det, är att min AI-lärare sa att om man är bra på röj så är man bra på logiskt tänkande. 

Men trots att jag spelat röj varje dag de senaste typ tre veckorna, så tror jag inte mitt logiska tänkande blivit särskilt mycket bättre (fast röj har jag börjat bli ganska bra på). Vi hade sals-tenta igår, och jag tror det gick lite så där lagom åt helvete. 
Ändå skönt att ha det avklarat, för stunden. Omtenta lär det ju bli, men den kan vi undvika att tänka på ett litet tag... 


Här i lägenheten börjar vi göra oss mer och mer hemmastadda. Vi köpte målarfärg för 4000 (!!) kronor, för vi fick för oss att måla både tak och väggar i köket och vardagsrummet. Så här har varit kaos i en och en halv vecka, med kartongpapper på golvet, färg överallt, färgburkar, rollers och allt utspritt överallt. Idag bestämde jag dock att vi nog är färdiga. För den här gången i alla fall.
Så jag har fyllt fem sopsäckar med skräp. Nu ska jag bara orka gå ut och slänga dem med. Håhå. Och få bort alla färgfläckar från golvet.




Men först ska jag nog spela röj...