Kocko

Jag satte mig för en stund sen för att kolla upp lite fakta om adoption. Inte för att det är något vi överväger just nu, utan för att jag helt enkelt känner att om jag överhuvudtaget vill ha barn i framtiden, så vill jag adoptera. Jag känner inte att jag måste föra vidare mina gener eller vill ha en liten mini-tove eller liknande. Det finns så många barn i världens om saknar föräldrar. 

Men det går inte, visar det sig. Jag får inte lov att adoptera. För jag är bipolär. 
När jag insåg det blev jag mer ledsen än jag väntat mig, eftersom jag som sagt inte är säker på att jag vill ha barn alls. Tydligen så vill jag det, eftersom tanken på att inte kunna få ett gjorde mig ledsen. Kanske snarare tanken på att någonting ska kunna hindra mig. 
Jag förstår ju tanken bakom såklart - att man ska vara psykiskt stabil om man ska ha barn. Men jag är lika stabil som någon annan om jag tar min medicin. Och det gör jag ju. Den är jag fast med hela livet. Och tydligen gör det mig till en olämplig förälder. 


Så jag bröt ihop och började gråta, och Sebbe kom in och frågade vad det var med mig. Så jag snorade fram att vi inte kommer få lov att adoptera, och att han kommer lämna mig i framtiden för någon yngre brud som kan/vill få barn. Men som tur är har jag världens bästa pojkvän, som höll om mig, pussade på mig och intygade mig att han inte kommer lämna mig. Och när jag tjöt att jag inte vill vara kocko längre, sa han att då hade jag ju inte vart hans lilla Tove. Att det trots allt är en del av mig och att han älskar mig för den jag är. 

Så nu känns det lite bättre. Jag är fortfarande ledsen, men jag har ju världens finaste pojkvän som tar hand om mig. Så länge jag har honom, så kommer allt bli bra.