Jahopp

Fick antagningsbesked idag. Och så var den här dagen förstörd. 
Och förmodligen hela vårterminen. 

Dags att tänka om igen, alltså. 
Om jag inte kan bli det jag vill bli, 




vad ska jag då bli? 

Det här med att leva

Jag hade tänkt stanna hemma från föreläsningen idag för att hinna läsa ifatt lite i boken innan jag ska jobba. Men jag har vart så nere de sista dagarna, så jag får liksom inte ro att sätta mig ner och läsa om lingvistik. 


En jag kände lite grann i Malmö dog i helgen. Jag kände inte henne så bra själv, men hon var en av mina kompisars bästa kompis, och bara 24 år gammal, så det känns såklart sorgligt. Att man kan leva ena dagen, ha framtidsdrömmar och en massa planer, och nästa dag är man bara död. Det får en att tänka lite. På vad som är viktigt i livet, vad jag är tacksam över, vad jag vill göra med mitt liv osv. Man vet aldrig när det kan ta slut. Samtidigt kan man ju inte gå omkring och vara rädd för att dö, men man borde verkligen uppskatta livet mer. Jag borde lära mig att leva mer i nuet och uppskatta nuet och inte bara längta till något längre fram, till exempel. Samtidigt som jag tror att tankar på döden osv. får mig att känna mig lite stressad, för det är så mycket jag vill hinna med innan det är min tur. Men jag behöver lära mig lägga de tankarna åt sidan och hitta ro i vardagen.

Hur man nu gör det. 

Kocko

Jag satte mig för en stund sen för att kolla upp lite fakta om adoption. Inte för att det är något vi överväger just nu, utan för att jag helt enkelt känner att om jag överhuvudtaget vill ha barn i framtiden, så vill jag adoptera. Jag känner inte att jag måste föra vidare mina gener eller vill ha en liten mini-tove eller liknande. Det finns så många barn i världens om saknar föräldrar. 

Men det går inte, visar det sig. Jag får inte lov att adoptera. För jag är bipolär. 
När jag insåg det blev jag mer ledsen än jag väntat mig, eftersom jag som sagt inte är säker på att jag vill ha barn alls. Tydligen så vill jag det, eftersom tanken på att inte kunna få ett gjorde mig ledsen. Kanske snarare tanken på att någonting ska kunna hindra mig. 
Jag förstår ju tanken bakom såklart - att man ska vara psykiskt stabil om man ska ha barn. Men jag är lika stabil som någon annan om jag tar min medicin. Och det gör jag ju. Den är jag fast med hela livet. Och tydligen gör det mig till en olämplig förälder. 


Så jag bröt ihop och började gråta, och Sebbe kom in och frågade vad det var med mig. Så jag snorade fram att vi inte kommer få lov att adoptera, och att han kommer lämna mig i framtiden för någon yngre brud som kan/vill få barn. Men som tur är har jag världens bästa pojkvän, som höll om mig, pussade på mig och intygade mig att han inte kommer lämna mig. Och när jag tjöt att jag inte vill vara kocko längre, sa han att då hade jag ju inte vart hans lilla Tove. Att det trots allt är en del av mig och att han älskar mig för den jag är. 

Så nu känns det lite bättre. Jag är fortfarande ledsen, men jag har ju världens finaste pojkvän som tar hand om mig. Så länge jag har honom, så kommer allt bli bra.