Livet är fint

Livet är riktigt fint just nu. 
Tillbringade en underbar helg på Gamlegård med släkten. Särskilt mysigt är det att träffa tjejkusinerna, eftersom vi ses så sällan. Vi var bara där två och en halv dag (vissa mindre), så det gällde att försöka hinna med allt som är tradition. Sola såklart, bada trots att det är iskallt, klättra i klipporna, besöka "Bergsjön" (liten liten "sjö" i klipporna som vi döpte till Bergsjön när vi var små, eftersom den låg i ett berg och hittades av barn med efternamnen Bergengren och Hallberg), åka motorbåt, fiska krabbor och ta kvällsbastu- och dopp. Vi hann alltihop. 
Gamlegård är min oas. Mitt paradis. Min idé av himmelen är en blandning av Gamlegård och Gili Air. 

Men även tillbaka i verkligheten i Göteborg är också fint. Den där fina karln jag har är ju här, och det är fint att vi fortfarande saknar varann galet mycket efter två dagar isär. Jag är så lycklig över att ha en pojkvän jag älskar och respekterar så mycket, som jag fortfarande är så kär i. Och blir mer och mer kär i, hela tiden. 

Gårdagen var också fin. Det känns äntligen som sommar, och kvällen tillbringades i "trädgården" här utanför där vi grillade med Lina och Jakob. Livet känns liksom extra bra när man sitter utomhus på kvällen utan att frysa, tillsammans med vänner och bara har det mysigt. 

Och jag har mycket att se fram emot den närmaste tiden. Framtiden ser ljus ut. 

  

Helg på Gamlegård

Dum dag

Skickade ett långt mail till Madre Lidia på barnhemmet häromdagen, där jag skrev hur mycket jag saknar dem, frågade om mitt brev kommit fram, bad att barnen skulle få skriva tillbaka till mig, skickade några bilder osv. 
- idag fick jag svar. På två rader där det stod ungefär, tack för dina hälsningar, barnen mår bra.

Blev lite ledsen faktiskt. Jag vill ju ha en relation till barnen fast jag är så långt bort. Jag vill visa att jag tänker på dem och saknar dem, men vet inte ens om de får veta det. 




Och alldeles nu ringde hon vi skulle bytt lägenhet med och drog sig ur. Så ingen trea i ett landshövdingehus med stort kök för oss inte. Och jag som kände att det skulle bli en bra dag när jag vaknade. Tji fick jag. 
Dum dag! 

 

Fint

Idag har vart en bra dag. Första delen tillbringades visserligen med att dega i soffan trots det fina vädret. Men framåt eftermiddagen tog vi oss ut - och jag gjorde mig sommarfin i  en av de nya sommarklänningarna jag köpte förra månaden men ännu inte kunnat använda. Vi åkte in till stan med tanken att ta en glass i solen. Vi gick av vid Brunnsparken och promenerade ner längs hamnen och sedan upp emot Haga, men på vägen ändrades planen till att istället äta middag. Så vi hamnade på JallaJalla och jag satt där på uteserveringen och njöt av vädret, av maten och åt att bara få vara tillsammans med den jag älskar. 

Det har vart en sån dag, då livet är lite extra fint.  



 

Mina barn

Jag skulle bara visa bilderna på barnen för Hao, och då slog den till. Saknaden. Längtan. Sorgen. Jag kan inte hjälpa det - jag saknar mina barn så fruktansvärt satans jävla mycket. Varje gång jag tänker på dem får jag en stor ångestklump i bröstet och jag känner mig på något sätt ihålig utan dem. När jag åkte till Mexico var jag inte säker på vad jag gett mig in i. Jag hade ingen aning om hur mycket man kan älska ett barn. Jag kände dem inte och visste inte hur mycket jag skulle komma att hålla av dem på så kort tid. Men jag fäste mig vid dem så snabbt och de är fortfarande etsade i mitt hjärta - och kommer alltid vara. Jag kommer älska dem och sakna dem resten av mitt liv. 

Jag ångrar såklart inte att jag åkte - det var en ovärderlig erfarenhet som jag inte skulle byta mot något - men det lämnade större sår än jag någonsin räknat med. För jag känner mig inte hel, utan dem. Jag lämnade en del av mig hos dem, en del jag aldrig kan få tillbaka. Jag hade inte räknat med hur mycket de skulle betyda för mig. Jag förstod inte hur mycket jag skulle behöva dem. 


Jag hoppas så jag kan åka tillbaka nästa sommar. Jag hoppas så att jag får se dem igen. Jag lovade inte att komma tillbaka men jag lovade att jag skulle försöka - och jag vill så gärna hålla det löftet. Jag vill visa dem att det är mer än tomma ord. Jag önskar jag verkligen kunde göra en skillnad. Att jag skulle kunna visa hur mycket de faktiskt betyder för mig och hur mycket jag saknar och älskar dem. Jag vill ha min Flori, min Jorge, Ceci, Lucero, Fernanda, Sarita, Ana, Karen och Yosabel. Jag önskar att jag hade kunnat ta hem dem allihopa, att jag hade kunnat skydda dem och älska dem och ta hand om dem. 


Jag hade kunnat ge nästan vad som helst bara för att få krama dem igen. För att få pussa dem godnatt och stoppa om dem och tala om för dem hur mycket jag älskar dem. Nästan vad som helst. 

 
 

Fler Englandsbilder

Englandsbilder

 

 

Älskade barn

Okej, anledningen till att jag inte skrivit är för att jag tillbringat varje ledig minut med Sims :P
Men nu kände jag att det var dags med ett livstecken...


Något fint som hänt sen sist är att Carlos och Viviana har fått en liten flicka. Vi var där och hälsade på i fredags, och lilla Celina var helt bedårande. Jag brukar inte tycka att spädbarn är söta, men det kanske är annorlunda när det är en liten bäbis man känner. Jag fick hålla henne en stund och satt där och tittade på henne och fascinerades av att det är ett helt nytt liv jag höll i mina armar. En helt ny liten människa, som ska växa upp - lära sig gå och prata, få kompisar, bli kär, gråta, skratta. Och allt det här vet hon ingenting om. Spännande.
Och det var så fint att se Carlos och Viviana med sin dotter, hur de inte kunde låta bli att pussa henne och gulla med henne hela tiden, man riktigt såg kärleken i deras ögon.

Men det gjorde mig också lite ledsen, på ett sätt. För jag tänkte på mina barn i Mexico. På hur de också var så små en gång, hur de också var alldeles nya människor - innan någon hunnit lämna dem och såra dem. De vet så mycket som barn inte ska veta, sett saker inget barn borde se - och någon borde funnits där och skyddat dem från det. Någon borde älskat dem så som Carlos och Vivi älskar sitt barn.

Det borde vara en mänsklig rättighet att bli älskad. Särskilt som barn.