Svårigheterna i att förändra världen

Det är svårt att förändra världen om folk inte hjälper till. 
Och det är lätt att tappa tron på att det ens är möjligt att förändra. 
Det är kanske extra lätt att gå ner sig i förtvivlan emellanåt,
när man dras med det här att vara bipolär. 

Kanske är jag rent av för trött för att försöka på riktigt. 
Det måste ju finnas sätt, och jag gör inte tillräckligt för att hitta dem.
Jag är bara så jävla trött hela tiden. 
Hela det här året har vart så jävla utmattande. 

Jag intalar mig själv att jag ska orka snart. 
När vi har vår lägenhet. När jag börjar plugga.  
Jag gör som de flesta andra och skjuter upp.
Skjuter upp, skjuter fram, tänker att "snart"... 

Och det är just i det som alla motstridiga känslor spelar in.
Skuldkänslor, skam, trötthet, ilska och ibland 
vill jag bara sätta mig ner och gråta. 
Jag skäms över att jag inte gör tillräckligt. 

"Varför gör du inte det då?"
Jag vet inte. Jag ska ju. "Snart". 
Rädda Barnen står på schemat nästa vecka,
och det är väl en start?

Jag försöker komma igång med ett nytt projekt,
men det är här jag behöver lite gensvar,
från dem jag försökt få att ställa upp. 
Men de har kanske inte tid, orkar inte, skjuter upp. 

Som jag. 




Tur att jag har världens mest optimistiska man,
som stöttar, peppar och kommer med lösningar och idéer.
Som ger mig kärlek, så mycket kärlek.
Och det kanske också förändrar världen, på sitt sätt.

Även om det bara är vår värld. 

Ett annat perspektiv

"I don't think you're a pessimist.

You see all the bad things in the world,

and you want to change them.

I think that makes you an optimist."

Det är nog bland det finaste någon nånsin sagt till mig. Av en före detta jobbarkompis pojkvän, som jag diskuterade världen och livet i allmänhet med en krogkväll för några år sedan. Jag sa att jag alltid sett mig själv som en pessimist, men han höll inte med. Och så kan man ju också se det. 

Varning för bitterhet

Får se om jag ska göra ett nytt försök med det här med att blogga. Jag har ju inte skrivit på nästan ett år, trots att mycket hänt. Jag har gift mig med världens bästa man, vi har vart i Mexico och tagit TEFL utbildning, dvs är certifierade engelska lärare. Kursen var rolig, människorna fantastiska, och jag fick träffa mina barn igen! Men de flesta av er vet redan det här. Så vad ska jag då skriva?

Kanske kan jag skriva mer nu, när jag återigen har en sån där kliande känsla under huden. Jag har alltid skrivit mer när livet inte riktigt vart sådär som jag vill ha det. Jag är egentligen väldigt lyckligt lottad som har så underbara människor i mitt liv som ger mig så mycket kärlek. Men återigen är det något som inte känns riktigt rätt. Jag är otroligt tacksam till familj och vänner som låter oss bo hos dem nu när vi inte har vår lägenhet, men det kryper i hela kroppen av att inte få vara hemma. Jag har nog inte kunnat slappna av ordentligt hela detta året - har aldrig känt mig hemma. I Mexico bodde vi på hostels och sen vi kom hem - alldeles för tidigt - så har vi bott hos andra. Och jag har alltid haft ett stort behov av att få vara ensam. Så länge jag kan minnas har jag tyckt om och behövt egentid. Det tär otroligt mycket på mig att inte få det. Efter hela detta året av känslomässiga berg-och-dal banor känner jag mig helt utmattad. 

Och jag är besviken. Det var inte så här det skulle bli. Vi skulle ju vara i Mexico nu. Vi skulle ha fast jobb, lägenhet och ett nytt liv där. Jag skulle få jobba med barn, vilket är min dröm. Och jag skulle få göra något meningsfullt. Istället är jag tillbaka till att servera kaffe. (återigen - tacksam, för att jag har ett jobb och för underbara jobbkompisar, men det var ju liksom inte här jag skulle vara nu)
Det känns som att jag står och stampar och inte riktigt kommer någonstans. Jag har aldrig haft åldersnojja förr, men igår kväll slog det mig att jag är snart 27, och jag är så jävla långt från att nå mina mål. Och ännu värre - känner mig allt mindre säker på att jag någonsin kommer nå dem. 

TEFL utbildningen skulle ju ge mig chansen. Den skulle ge mig erfarenhet och fördel på arbetsmarknaden så småning om. Och istället sitter jag här. Jag är ledsen om jag gnäller och tycker synd om mig själv men det suger. Det värsta är att jag kan inte göra någonting åt det. Vi kan inte få tillbaka pengarna vi lagt ner (tack så jävla mycket ITTO), vi kan inte få tillbaka vår lägenhet förrän i juli och jag kan för tillfället inte ta mig framåt. Jag är bara fast. Jag vill röra på mig. Jag vill resa igen. Jag vill bo och jobba utomlands, som tanken var. Istället sitter jag fast. Och för tillfället - alldeles för känslomässigt utmattad för att göra något åt det. 


Utom att sitta här och gnälla. Kul come-back inlägg. Sorry. Behövde bara skriva av mig lite, och jag har ingen riktig dagbok längre. Har inte ens skrivit i min femårsdagbok sen vi var i Mexico. Det kommer jag ångra senare. Suck.