söndag 29 juni 2014

Är Sverige en demokrati?



Jag har funderat på det där med demokrati, yttrandefrihet och hets mot folkgrupp. Dvs. hela röran med Sverigedemokraterna och Svenskarnas Parti, ett rasistiskt parti som enligt opinionsmätningar är Sveriges fjärde största parti, och ett nazistiskt parti som börjar ta oroväckande stor plats på gator och torg. 

Vi har demokrati i Sverige. Det är fint och det ska vi ha. Vi har yttrandefrihet, fri mötesrätt och rätt att organisera sig politiskt. Det är också bra. Men vi har också lagar för att hålla en balans till detta - hets mot folkgrupp. När partier som är rasistiska och nazistiska tillåts ta plats i vårt gemensamma utrymme - är inte det hets mot folkgrupp? När vi har partier som sprider lögner om flyktingar, nya medborgare och tiggare, som sprider hatisk propaganda och som tar till våld - är inte det hets mot folkgrupp om något? Är det demokrati att släppa in dessa åsikter i riksdagen? Är det verkligen demokrati att låta Svenskarnas Parti demonstrera? När de är ett antidemokratiskt parti vars budskap är hat? Är det demokrati att låta dem demonstrera på kristallnatten, första maj och ge dem utrymme under Almedalsveckan? Är inte det att vika sig för grupperingar som sprider hat? Är inte det att försvaga demokratin? 


Och hur kan det vara odemokratiskt att antirasister gör motstånd? När blev det odemokratiskt att göra motstånd mot rasism och nazism? Hur kommer det sig att politiker och polis drar yttrandefriheten så långt att den prioriteras över alla människors lika värde - alla människors rätt att leva här utan bli trakasserade eller behöva vara rädda?
Och är det demokratiskt att civilklädd polis för bort demonstranter utan att ens visa upp polis-legitimation? Dessutom så våldsamt att personen i detta fallet - Dror Feiler - efteråt kan uppvisa blåmärken på halsen? Är det så det ska vara i Sverige 2014? Är det demokrati? 


Jag tycker inte det. Jag tycker inte att rasistiska och nazistiska partier ska tillåtas sprida sina lögner och sitt hat. Jag tycker inte de bör få demonstrera. Jag tycker inte att de ska släppas in i våra skolor för att sprida den här skiten till våra barn och ungdomar. Jag tycker politiker och polis ska värna om alla människors lika värde - och rasism och nazism är emot just detta. Det är liksom kärnan i deras ideologi. De är antidemokrater - så varför ska de åberopa demokratiska principer för att sprida sin vidriga människosyn? 

Och när jag protesterar mot dem, så vill jag kunna göra det utan att behöva vara rädd att bli bortförd och misshandlad av polis. Jag vill inte bli stämplad som extremist för att jag är antirasist. Hur kan det vara extremism att vara antirasist, medan det blir mer och mer accepterat att vara rasist? 


Så min fråga är; är Sverige verkligen en demokrati 2014? Eller håller politiker och polis på att sälja ut den till förmån för antidemokrater? 










tisdag 13 maj 2014

Svårigheterna i att förändra världen

Det är svårt att förändra världen om folk inte hjälper till. 
Och det är lätt att tappa tron på att det ens är möjligt att förändra. 
Det är kanske extra lätt att gå ner sig i förtvivlan emellanåt,
när man dras med det här att vara bipolär. 

Kanske är jag rent av för trött för att försöka på riktigt. 
Det måste ju finnas sätt, och jag gör inte tillräckligt för att hitta dem.
Jag är bara så jävla trött hela tiden. 
Hela det här året har vart så jävla utmattande. 

Jag intalar mig själv att jag ska orka snart. 
När vi har vår lägenhet. När jag börjar plugga.  
Jag gör som de flesta andra och skjuter upp.
Skjuter upp, skjuter fram, tänker att "snart"... 

Och det är just i det som alla motstridiga känslor spelar in.
Skuldkänslor, skam, trötthet, ilska och ibland 
vill jag bara sätta mig ner och gråta. 
Jag skäms över att jag inte gör tillräckligt. 

"Varför gör du inte det då?"
Jag vet inte. Jag ska ju. "Snart". 
Rädda Barnen står på schemat nästa vecka,
och det är väl en start?

Jag försöker komma igång med ett nytt projekt,
men det är här jag behöver lite gensvar,
från dem jag försökt få att ställa upp. 
Men de har kanske inte tid, orkar inte, skjuter upp. 

Som jag. 




Tur att jag har världens mest optimistiska man,
som stöttar, peppar och kommer med lösningar och idéer.
Som ger mig kärlek, så mycket kärlek.
Och det kanske också förändrar världen, på sitt sätt.

Även om det bara är vår värld. 

fredag 9 maj 2014

Ett annat perspektiv





"I don't think you're a pessimist.
You see all the bad things in the world,
and you want to change them.
I think that makes you an optimist."






















Det är nog bland det finaste någon nånsin sagt till mig. Av en före detta jobbarkompis pojkvän, som jag diskuterade världen och livet i allmänhet med en krogkväll för några år sedan. Jag sa att jag alltid sett mig själv som en pessimist, men han höll inte med. Och så kan man ju också se det. 

torsdag 8 maj 2014

Varning för bitterhet

Får se om jag ska göra ett nytt försök med det här med att blogga. Jag har ju inte skrivit på nästan ett år, trots att mycket hänt. Jag har gift mig med världens bästa man, vi har vart i Mexico och tagit TEFL utbildning, dvs är certifierade engelska lärare. Kursen var rolig, människorna fantastiska, och jag fick träffa mina barn igen! Men de flesta av er vet redan det här. Så vad ska jag då skriva?

Kanske kan jag skriva mer nu, när jag återigen har en sån där kliande känsla under huden. Jag har alltid skrivit mer när livet inte riktigt vart sådär som jag vill ha det. Jag är egentligen väldigt lyckligt lottad som har så underbara människor i mitt liv som ger mig så mycket kärlek. Men återigen är det något som inte känns riktigt rätt. Jag är otroligt tacksam till familj och vänner som låter oss bo hos dem nu när vi inte har vår lägenhet, men det kryper i hela kroppen av att inte få vara hemma. Jag har nog inte kunnat slappna av ordentligt hela detta året - har aldrig känt mig hemma. I Mexico bodde vi på hostels och sen vi kom hem - alldeles för tidigt - så har vi bott hos andra. Och jag har alltid haft ett stort behov av att få vara ensam. Så länge jag kan minnas har jag tyckt om och behövt egentid. Det tär otroligt mycket på mig att inte få det. Efter hela detta året av känslomässiga berg-och-dal banor känner jag mig helt utmattad. 

Och jag är besviken. Det var inte så här det skulle bli. Vi skulle ju vara i Mexico nu. Vi skulle ha fast jobb, lägenhet och ett nytt liv där. Jag skulle få jobba med barn, vilket är min dröm. Och jag skulle få göra något meningsfullt. Istället är jag tillbaka till att servera kaffe. (återigen - tacksam, för att jag har ett jobb och för underbara jobbkompisar, men det var ju liksom inte här jag skulle vara nu)
Det känns som att jag står och stampar och inte riktigt kommer någonstans. Jag har aldrig haft åldersnojja förr, men igår kväll slog det mig att jag är snart 27, och jag är så jävla långt från att nå mina mål. Och ännu värre - känner mig allt mindre säker på att jag någonsin kommer nå dem. 

TEFL utbildningen skulle ju ge mig chansen. Den skulle ge mig erfarenhet och fördel på arbetsmarknaden så småning om. Och istället sitter jag här. Jag är ledsen om jag gnäller och tycker synd om mig själv men det suger. Det värsta är att jag kan inte göra någonting åt det. Vi kan inte få tillbaka pengarna vi lagt ner (tack så jävla mycket ITTO), vi kan inte få tillbaka vår lägenhet förrän i juli och jag kan för tillfället inte ta mig framåt. Jag är bara fast. Jag vill röra på mig. Jag vill resa igen. Jag vill bo och jobba utomlands, som tanken var. Istället sitter jag fast. Och för tillfället - alldeles för känslomässigt utmattad för att göra något åt det. 


Utom att sitta här och gnälla. Kul come-back inlägg. Sorry. Behövde bara skriva av mig lite, och jag har ingen riktig dagbok längre. Har inte ens skrivit i min femårsdagbok sen vi var i Mexico. Det kommer jag ångra senare. Suck.