torsdag 8 maj 2014

Varning för bitterhet

Får se om jag ska göra ett nytt försök med det här med att blogga. Jag har ju inte skrivit på nästan ett år, trots att mycket hänt. Jag har gift mig med världens bästa man, vi har vart i Mexico och tagit TEFL utbildning, dvs är certifierade engelska lärare. Kursen var rolig, människorna fantastiska, och jag fick träffa mina barn igen! Men de flesta av er vet redan det här. Så vad ska jag då skriva?

Kanske kan jag skriva mer nu, när jag återigen har en sån där kliande känsla under huden. Jag har alltid skrivit mer när livet inte riktigt vart sådär som jag vill ha det. Jag är egentligen väldigt lyckligt lottad som har så underbara människor i mitt liv som ger mig så mycket kärlek. Men återigen är det något som inte känns riktigt rätt. Jag är otroligt tacksam till familj och vänner som låter oss bo hos dem nu när vi inte har vår lägenhet, men det kryper i hela kroppen av att inte få vara hemma. Jag har nog inte kunnat slappna av ordentligt hela detta året - har aldrig känt mig hemma. I Mexico bodde vi på hostels och sen vi kom hem - alldeles för tidigt - så har vi bott hos andra. Och jag har alltid haft ett stort behov av att få vara ensam. Så länge jag kan minnas har jag tyckt om och behövt egentid. Det tär otroligt mycket på mig att inte få det. Efter hela detta året av känslomässiga berg-och-dal banor känner jag mig helt utmattad. 

Och jag är besviken. Det var inte så här det skulle bli. Vi skulle ju vara i Mexico nu. Vi skulle ha fast jobb, lägenhet och ett nytt liv där. Jag skulle få jobba med barn, vilket är min dröm. Och jag skulle få göra något meningsfullt. Istället är jag tillbaka till att servera kaffe. (återigen - tacksam, för att jag har ett jobb och för underbara jobbkompisar, men det var ju liksom inte här jag skulle vara nu)
Det känns som att jag står och stampar och inte riktigt kommer någonstans. Jag har aldrig haft åldersnojja förr, men igår kväll slog det mig att jag är snart 27, och jag är så jävla långt från att nå mina mål. Och ännu värre - känner mig allt mindre säker på att jag någonsin kommer nå dem. 

TEFL utbildningen skulle ju ge mig chansen. Den skulle ge mig erfarenhet och fördel på arbetsmarknaden så småning om. Och istället sitter jag här. Jag är ledsen om jag gnäller och tycker synd om mig själv men det suger. Det värsta är att jag kan inte göra någonting åt det. Vi kan inte få tillbaka pengarna vi lagt ner (tack så jävla mycket ITTO), vi kan inte få tillbaka vår lägenhet förrän i juli och jag kan för tillfället inte ta mig framåt. Jag är bara fast. Jag vill röra på mig. Jag vill resa igen. Jag vill bo och jobba utomlands, som tanken var. Istället sitter jag fast. Och för tillfället - alldeles för känslomässigt utmattad för att göra något åt det. 


Utom att sitta här och gnälla. Kul come-back inlägg. Sorry. Behövde bara skriva av mig lite, och jag har ingen riktig dagbok längre. Har inte ens skrivit i min femårsdagbok sen vi var i Mexico. Det kommer jag ångra senare. Suck. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar