Jag skulle bara visa bilderna på barnen för Hao, och då slog den till. Saknaden. Längtan. Sorgen. Jag kan inte hjälpa det - jag saknar mina barn så fruktansvärt satans jävla mycket. Varje gång jag tänker på dem får jag en stor ångestklump i bröstet och jag känner mig på något sätt ihålig utan dem. När jag åkte till Mexico var jag inte säker på vad jag gett mig in i. Jag hade ingen aning om hur mycket man kan älska ett barn. Jag kände dem inte och visste inte hur mycket jag skulle komma att hålla av dem på så kort tid. Men jag fäste mig vid dem så snabbt och de är fortfarande etsade i mitt hjärta - och kommer alltid vara. Jag kommer älska dem och sakna dem resten av mitt liv.
Jag ångrar såklart inte att jag åkte - det var en ovärderlig erfarenhet som jag inte skulle byta mot något - men det lämnade större sår än jag någonsin räknat med. För jag känner mig inte hel, utan dem. Jag lämnade en del av mig hos dem, en del jag aldrig kan få tillbaka. Jag hade inte räknat med hur mycket de skulle betyda för mig. Jag förstod inte hur mycket jag skulle behöva dem.
Jag hoppas så jag kan åka tillbaka nästa sommar. Jag hoppas så att jag får se dem igen. Jag lovade inte att komma tillbaka men jag lovade att jag skulle försöka - och jag vill så gärna hålla det löftet. Jag vill visa dem att det är mer än tomma ord. Jag önskar jag verkligen kunde göra en skillnad. Att jag skulle kunna visa hur mycket de faktiskt betyder för mig och hur mycket jag saknar och älskar dem. Jag vill ha min Flori, min Jorge, Ceci, Lucero, Fernanda, Sarita, Ana, Karen och Yosabel. Jag önskar att jag hade kunnat ta hem dem allihopa, att jag hade kunnat skydda dem och älska dem och ta hand om dem.
Jag hade kunnat ge nästan vad som helst bara för att få krama dem igen. För att få pussa dem godnatt och stoppa om dem och tala om för dem hur mycket jag älskar dem. Nästan vad som helst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar