Okej, anledningen till att jag inte skrivit är för att jag tillbringat varje ledig minut med Sims :P
Men nu kände jag att det var dags med ett livstecken...
Något fint som hänt sen sist är att Carlos och Viviana har fått en liten flicka. Vi var där och hälsade på i fredags, och lilla Celina var helt bedårande. Jag brukar inte tycka att spädbarn är söta, men det kanske är annorlunda när det är en liten bäbis man känner. Jag fick hålla henne en stund och satt där och tittade på henne och fascinerades av att det är ett helt nytt liv jag höll i mina armar. En helt ny liten människa, som ska växa upp - lära sig gå och prata, få kompisar, bli kär, gråta, skratta. Och allt det här vet hon ingenting om. Spännande.
Och det var så fint att se Carlos och Viviana med sin dotter, hur de inte kunde låta bli att pussa henne och gulla med henne hela tiden, man riktigt såg kärleken i deras ögon.
Men det gjorde mig också lite ledsen, på ett sätt. För jag tänkte på mina barn i Mexico. På hur de också var så små en gång, hur de också var alldeles nya människor - innan någon hunnit lämna dem och såra dem. De vet så mycket som barn inte ska veta, sett saker inget barn borde se - och någon borde funnits där och skyddat dem från det. Någon borde älskat dem så som Carlos och Vivi älskar sitt barn.
Det borde vara en mänsklig rättighet att bli älskad. Särskilt som barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar