Ord

Sitter och lyssnar på en gammal väns (numer snarare bekant) musik på facebook och beundrar hur vissa är så kreativa, och önskar att jag också var det. Förr brukade jag ofta skriva dagbok och mängder med dikter. Även sångtexter emellanåt, trots att jag inte kan hantera något instrument eller knappt ens sjunga. Men jag skapade något. Nu för tiden händer det sällan, och ännu mer sällan blir jag nöjd med det jag gör. Jag har påbörjade dikter och utläggningar om livet och osv. men det har blivit allt svårare att färdigställa något. Sist jag var aktiv med att skriva var under 2009, när det var dags för ännu ett uppbrott från han som jag kallade Obeskrivbar. Då var det lätt, att få ur sig tankar och känslor - varför är det så mycket lättare att skriva när man mår dåligt? Varför är det så svårt att beskriva lycka och känslan av att vara tillfreds med livet? Är det kanske tråkigare att läsa - texter som inte andas ångest, tvivel och smärta? Är det så att jag inte känner något behov att spara min lycka för framtiden? Det är så svårt att skriva om lycklig kärlek utan att det blir klyschigt - jag har försökt men det blir bara sådär pojkbands-smörigt. 

Jag vill hitta ord som ingen sagt förr. Skapa något nytt, som inte är en upprepning av redan existerande konst. Varför är det så svårt? 
Jag kan skriva rätt bra politiska texter, när jag är förbannad. Då är det lätt att få ur sig den känslan av ilska och frustration. När jag mått dåligt har jag skrivit dikter som jag faktiskt tycker riktigt mycket om, som blivit riktigt jävla bra, om jag får säga det själv. 
Men trots att jag vill kunna beskriva mina känslor för den där fina, underbara killen i mitt liv - han som jag älskar mer än jag någonsin älskat förr och han som jag gärna skulle vilja hylla med vackra ord och dikter finare än någon någonsin skrivit förr - så får jag inte ur de här känslorna ur kroppen. 

Det känns som att jag förlorat en gåva som jag haft, och förutom att det är jävligt frustrerande känns det också rätt sorgligt. Och tomt.